kände en vrede

över det som sagts

som sen

ingen kändes vid

som hon blev lämnad ensam med

vreden som hon

kapslat in

i alla dessa år

väckte henne om nätterna

skrek och ropade på henne

tills hon

vaknade ur sitt ide

och ruskade på sig

sträckte sig mot februarisolen

bara en hand att hålla i

hoppets brunn

hur djup är den

en ilska och en vredgad längtan

stoppade om henne om kvällarna

tills hon

vaknade ur sitt ide

och ruskade på sig….