Skogens fuktiga dimma och fågelsången;
en arla regning sommarmorgon, det är
vad mina sinnen hungrar efter . . .

Jag har tappat kontakten med skogen och alla dessa minnen som berikade mig. Minnen som fick mig att öppna mina ögon ännu mer för att ta in alla dessa sinnesintryck .

Den bitande vinterkylan får mig att stänga in mig, in i mig själv och fastna i mina tankar, undvikandes ögonkontakt likt alla andra medan jag raskt passerar förbi.

Det kan ju hända att jag stannar för en stund och med barnslig glädje observerar snögloppet. Jag följer snöflingornas dans tills de landar på asfalten och smälter och då vänder jag snabbt bort min blick; det svarta snöslasket gör mig så ledsen. Det påminner om den förlorade oskulden medan jag hör och ser hur bilarna med dess oberörda förare kör över dem och några grå droppar landar på mina skor.

Jag vänder min blick igen och fäster min blick på den oberörda snön som sakta smälter, den är fortfarande vit och det finns inga människospår . . . jag fortsätter min tysta vandringen tills jag är framme, öppnar dörren och sitter där i mitt artificiellt uppvärmda hus och torkar mina skor, glömmandes det jag såg . . . Är det inte så vi* alla gör?




*Ordet "Vi" syftar till de som medkännandes förstår eller känner igen sig själva. Det finns inga meningslösa ord eller tankar allt är sprunget ur den innersta källan.