I gryningens embryo rönes
en oro huggen i häl
i sinnet det rycker som halvdöd
och restless är benen jämväl

och själen av vindarna fönes
och mörkret lento får fly
när aningens låga är skalvröd
adagio i himmelens sky

i väntan på ljusnande tider
får gryningsmiraklet förbli
förtjusande tystnaders röster
bebådande eterns espri

ty livet blir dikt vad det lider
och resan tar slut i en fart
men ljus ännu födes i öster...
och det är väl ändå rätt rart