Det porlar i bäckar
det rycker i lår
det sorlar i häckar
det trycker i snår...

det vaxas i buskar
och huvudhår även
man huvudet ruskar
och hytter med näven

Vem vinner på detta
att mänskan sig plågar
man undrar med rätta...
ej avstå nån vågar

Evärdliga tider
har mänskan sig ansat
(ej blott inför strider)
men värdigt och sansat

Nu rycker man håren
från känsliga ställen
i hopp om att låren
får kämpa om kvällen...

Fritt lämnas nu fältet
åt märkliga ting
som trivs under bältet
förlänar dig "sting"...

Man fortsätter raka
och nåde den sällen
som rufsig vill skaka
sig lurvig på hjällen...

Att mjäll få i munnen
är inte så roligt
det medges - hit hunnen
jag skrattar otroligt

En smekning på kinden
av lenaste håren
dig minner om vinden
ger vällust - ej såren!

Det dyraste flottet
går åt liksom flugor
i koja, på Slottet
i röda små stugor...

Ack, mänska! din dårskap
är helt grandios
Lyft blicken från hårskrap -
jag bjuder Adios!