Mel: "Fimpen och tändstickan"

Jag klaga vill på ingenting -
det blir nog ganska svårt
ty alltid finns det någonting
som gör ens liv så hårt
att glädjen svårligt kommer fram
och livar opp ens knopp
man letar blint i makadam
tills Musan säger stopp...

Men än så länge går det bra
att låtsas - yippee-yiee!
att allt förlöper som det ska
att varje ande fri
och särskilt min så kreativ
kan landa varje rim
finurligt och med sådant driv
att varje själ på STIM

blir lycklig och mig hylla vill
på mångahanda sätt
för all min egen sära drill
där varje rad blir rätt
och ger mig sköna strofers fång
att spetsa jambens sting
att kort sagt fixa till en sång
om nästan ingenting...

För då jag mår som allra bäst
då svävar jag som den
förväntansfull som inför fest
av just den vändningen
i stålets bad mitt ord blir smitt
så dårligt egenkärt
när Musan skänker högt och fritt
det blir det vackra värt...

Men om min sång ska vara helt
förutan klagoskri
och icke andas söndring, delt
då måste jag - hi hi!
mig genast hejda, icke mer
nu fresta lyckans fe...
Min läsare till sist jag ber:
i sången gör entré!