vårljus försöker trevande
ge värme åt frusna stränder
men når sig inte fram
vänder bort vid sista mörkret
där stannar tiden någonstans

känslan speglar allvaret
men visar ingen sorg
blott ett slag
ifrån att förlora allt
som av mening funnits till

avskedstår
inför allt som nära andas
säg, nuddar du även min kind
om jag med min
sista ömhet ber dig

för jag fryser i likgiltighet
värme når inte mitt hjärta
saknar känslan av lidande
blott en frostros jag blivit
som vissnar under ismarker

främlingsögon på mitt eget ansikte
följer själens förvandling
från kärleks rikedom
till tomheten i ingenting

det finns liv
även i dödens stenar
det finns död
dolt i det som lever fritt
på ytan falskprytt leende
när omtanke besvärar
det invärtes sårfyllda
som orkeslöst förblöder