så stilla nuddar vinden
kanske omärkbar ändå
ändå förändrades
något bland molnen

det gråtäckta
likt en skugga
som bär skadskjuten kropp
blott med tyngd
vid närhets möten

skymms ju varje himmel
av bördans kalla ansikte
så lätt att ta bort
det som misströstar

men lämna försiktigt
någonstans
bär trasighet
också ett namn
det vilar en själ
där inuti
som bara vill stanna
i lugnet

känna stormarna tömma
sitt starka begär
och evighetens kamp
bli hållbar
då den ett ögonblick
vilar i vindstillnad