Som om allting var som det brukade
Regnet som alltid immade igen glasögonen trots
att du köpt Calvin Clain och jag då, med mina blommiga gummistövlar
som läckte.
Hur ruttet kan det egentligen bli av alla orden och det som faktist aldrig sägs?
Jav ville bara sitta nära dig och elden och få rök i ögonen och
kasta dina jävla glasögon och
kyssa dig.

Men du satt aldrig där.

Och elden blev till aska och jag brände mig inte ens.

Stigar som för mer hem än bort har jag aldrig
haft lätt att gå men när det gäller dig så
är det svårt att låta bli och jag springer efter som en
brunstsjuk ko
Och mina stora feta ögon söker efter bevis på
att du faktist gott där och
att det var jag som halkade efter

Andtruten skymtar jag dig

För att fortsätta se dig gå