när jag vet
att undergången är nära
och kedjorna fästa för hårt
runt min nedbrutna kropp

ser jag ingen utväg
än att be
något starkare än mig själv
att vägleda mig

förrödiskt har det
tagit över mitt förstånd
varje mur jag byggt upp
har det med sin makt rivit ner

jag står lemlästad
förtvivlad mitt i kaoets mörka skymningar

försökte än en gång fly
det som alltid springer fortare
tusentals värre framtoning
än den smärta som fanns igår

lämnar jag igen
det träsk som drog mig ner
första dagen
i en evighet

fattar jag mitt beslut

inte mer nu