Sporerna ven genom luften som ett slagregn
snedspritt över tvärs

tanken var lika skrattretande som dum, fast
verklig nog att äga rum, att ha betydelse
nog att förändra folks uppfattning om vad som
verkligen är på riktigt

skogen hämnas; var den kollektiva tanken


En hagelstorm tog vid
ingen visste längre vad som hänt, hur allt
börjat eller hur det skulle ta slut

alla bad de helhjärtat om nåd, som om de
plötsligt ändå trodde på något större
än dem själva
moderna människor i vanliga kläder, från
vanliga liv med familjer och bil

bönen skalv, det jämrades och gräts


Svampkungen återkallade sin här, skrek
åt de sina att låta fläsket fullt av sorg ha
en stund av respit
förmodligen bara för att ge dem tid
att tänka efter och komma till sans

men det gjorde de förstås inte, de var alla
sen länge allt för urbana för att se
deras instinkter var glömda, intuitionen död
sedan urtida stammar


Och hämndens gruvliga blomma läts
brista i sin mest förödande blom