Trots att moraklockan pekade på kvart i fem
insisterade den gamla dåren utanför fönstret
på att så var alls inte fallet
han knackade upprört mot rutan med sin käpp
och mimade som en jamande katt

det var kallt ute, mitt i december, bara en
handfull dagar från jul och glaset var rikt
dekorerat med vacker frost

en kvart senare rang det gamla uret en tom
signal för att påtala att ännu en timme nu
förflutit, sen den ringde sist
som den gjort varje timme de senaste femtio
åren, minst

mannen grimagerade ursinnigt utanför där
det börjat snöa ymnigt, han var helt ifrån sig
av ursinne

fem minuter senare, när jag skulle ta påtår
från kaffebryggaren blev han helt vild där
ute
imman från hans vanvårdade mun smalt
frostens blida konst där på glaset
han stod nu och väste med stora moln av
ånga osande från truten

det var nog, för mycket

En öronbedövande salva hagel senare
rang det rundgång i öronen och snön
öste in genom det trasiga fönstret
mannens gamla skitkäpp visade sig vara
mer än bara käpp, den var förbannemig
ett dolt vapen

grovsaltet sved som självaste skärselden
i hela ansiktet och allt svartnade innan det
blev tyst


Mannen utanför var spårlöst försvunnen, inte
ett spår i snön, han var borta

klockan stannade och vintern tog över helt