Uti dagarna trenne sjöng hon sin gälla
klagosång utan att vissna, utan att
falna i sin klagans hopplösa kraft, vilken
sveket i sin grymhet skänkt

hon grät stora tårar hela tiden, äkta
tunga blöta
men utan att någon sorg rann ut i regnet
där det föll, och ingen tår torkade för
solens hetta där den sken sista dagen ens


När månen steg sent den kvällen
kom Hon
Aftureldigns äldsta

seden trogen for hon osedd genom
bygden fram uti skydd av skenet av
månens skira ljus
nynnande sin mest bedövande hymn

Och allting sov, även sorgen där den
farit som allra gruvligast fram

tårars tyngd flydde inför hennes
digra mejestät, liksom ljus och skugga
där de fanns

intet var, så länge Hon stod där,
bland de dödliga, sårade ömma

Med sig tog hon sorgesången att bära
uti tysta bröstet sitt, hem till skogs
att låta pigan trasig finna lust att fram
om våren ånyo sjunga full av lust igen