Tanken sluter sig in, drömmen tar vid, bär mig ömt, för
mig varsamt bort dit ingen varit förr. Tung som en sten
men lätt som en dunst, varm i förvissningen om att allt
sker för en vilja som är ack så mycket äldre än min.


en solig liten glänta full av doft, ett litet
vatten porlar och far där nånstans i en
avlägsen pereferi
daggen svalkar ännu nässlors vassa
blad, ängsgräs och blom

smaken av ett regn ekar i min mun
och jag sluter mina ögon för att bättre
kunna se

och vad jag ser bländar allt


Ingen tid passerar, ändå är det skymning när jag vaknar,
liggande frusen med ryggen mot en stam. Det är en Ask
med bark som en tusenårings hud. Över mig häver sig dess
majestätiska krona vid mot en himmel full av färg. Allt är
märkligt tyst, allt är stilla sånär som drömmens tunga doft
som ännu lockar till slummerns villande djup.

Och jag somnar igen, trygg i famnen på en Ent.