Är det något tillstånd som gör mig förbryllad
dessa dagar är det drömmens, dessa nätters
vidlyftiga odysséer vari blott vansinnet duger

Mätt på dagen kliver man dithän som blott
djupet når men aldrig riktigt bottnar

hoppet om en förnuftigare stund slaknar ack
så snart man slutit sitt vaknaste ögonlock

där öppnar sig en värld så oblyg att den skrattar
vild om en så mycket som påbjuder aldrig så lite
dygd, och trots att man där inte vet vad skam
för något är gruvas man lika fullt

Och ut ur bolstrens dun far en kavalkad så sund
som alpens svindlande höjd, klädd som något ingen
tidigare sett

naken inpå sitt enklaste själv

När man vaknar igen tror man allt är som sig bör, det
var ju trots allt inget annat än ett sömnens vådliga gäck


Fast, på magen låg hon än, med slokande vingar
kring min höft som förlorad i en sömn, djupt
suckande förlorad i något av en dröm