Vid Wästgöta Kloster, Ni har ju ingen
kåpa, inget ärende och vid herrens namn

Ni saknar ju all härlighet!


Nunnan knäade där hon stod i dörröppningen
med en tunn bok under armen, bakom stod en
förskrämd novis med uppspärrade ögon

abedissan hade aldrig råkat ut för osaligheten
att bemöta en Stackare förr, även om hon i hela
sitt verksamma liv både fostrats och drillats att
naturligt vilja frälsa och hjälpa

Och där stod hon nu med klapprande knän, allt
hon såg mot den ödsliga slätten framför klostret
var silhuetten av en trasig, smutsig, naken stackars
människa i sin yttersta nöd

sin mest utlämnade sårbarhet

Kampen mellan naturligt äckel och inlärd barmhärtighet
stred oförsonligt i hennes inre, och svetten fläckade mer
än bara kåpan där hon stod
boken under armen hann bli sur av svett innan ett ord
kom att flöda över hennes av ångest förseglade läppar

... stig på... mitt barn..

men motvilligheten i hennes röst förrådde all godhet
och den arme tog till flykten, gråtande som ett plågat
barn försvann hon från klostret
bort från muren som omgav det mot en solnedgång
som var sen


Den natten brast det för HildeMarie då hon inför den
av ålder skamfilade madonnan föll till bikt slagen uti
bittraste självförakt
hon grät i tungor, på latin, grekiska och för ett ögonblick
på något helt främmande språk

hon skrek rakt ut, slet sin kåpa till trådar varpå den
kastades i elden bakom köket
blodet brann i hennes ådror där hon öppen i sitt hjärta
bad sig själv om förlåtesle framför gud, framför madonnan
i kapellet och... den trasige där ute


Och ur mörkret frigjorde sig en skepnad i svart, med
vingar vida som ett segel och huvud som en get

HildeMaires tårar blev allt tjockare och snart strömmade
blod ur hennes trasiga hålor där ögon borde vara, ur
hennes lungor ekade sorgen till takten av ett hjärtas
avtagande rytm

ljusen smalt i sina stakar och mörkret föll, över Wästgöta
Kloster, men främst över HildeMarie där hon döende låg
invid fötterna på den bevingade skördaren och hans avmätt
ihåliga blick