Jag ordnade för en tid sedan en mailadress till maken. Han som inte är så bevandrad i IT-världen. Stolt talade han sedan vid matbordet om hur lätt och praktiskt det är att maila - "och fort går det också" sa han med entusiasm, medan han lät fingrarna dansa i luften över ett imaginärt tangentbord.

Barnen skrattade. "Fort - snarare så här!" genmälde äldste sonen och förevisade en pekfingervals i slowmotion.
Då maken ännu inte har fattat att man måste vara regelbundet aktiv för att inte adressen ska utplånas, har jag haft för vana att någon gång i månaden kolla av hans mailbox. Vid ett tillfälle upptäckte jag att yngste sonen - han som vandrar omkring i denna världen - hade ett "friend requst" till sin pappa från facebook.

En son som har en vänskapsförfrågan till sin far får inte nonchaleras, så vad annat göra än att skapa en profil för maken i facebook. Jag fick sedan veta att sonens förfrågan var ett misstag. Han är inte alls intresserad av att bli närmare vän med sin far, än har redan är. Men gjort är gjort...

Den obrukade profilen fick ligga kvar och månaderna gick. Maken hade inte ens förstått att han nu fanns för beskådan på denna vitt spridda "sajt", även om jag nämnt det i förbigående. Till i förra veckan...Plötsligt, oväntat kom två "friend requsts" från två gamla lumparkompisar! När jag som vanligt kollade av makens mail informerade jag honom om detta och han blev MYCKET intresserad! Hur hade detta gått till? Hur hade de kunnat hitta honom? Vad var "Facebook"? Kunde man skriva meddelanden där? Frågorna var många och han gav sig inte förrän jag visat honom hur det går till.

Sedan har jag inte sett röken av honom...