Melodi: Klas Klättermus

Jag satt i månskenslunden – då kom där fram en hund
med ögon som på stunden… nosen var platt och rund
”Vad vill du här?” jag frågte – han svaret skyldig blev
Bet Musan så hon åkte till Vimmerby, som drev…
Faderullan lej.

”Men, kära söta! Plikta ä heliger fö mej!
Hur ska jag kunna dikta fagert om varje grej…?”
Han ryckte blott på svansen som strävade mot sky
ej sänkte ögonfransen – jag kände rädsla ny…
Faderullan lej.

Då kom där fram ur kummel en uggla skön som få
”Den där är blott en drummel!" Skänkte mig lugn i vrå…
Ty vispoet bör blandas med vishets metafor
”Minerva! Fritt jag andas blott Musan till mig når…”
Faderullan lej.

Då kom där fram en örn – på dess rygg jag redan satt
Så vindsnabb gick den färden, stjärnorna föll i skratt…
Ty Musan satt och dingla’ på villa gul, minsann!
Mitt glädjerop sig ringla’ – vi återfick varann.
Faderullan lej!

’Än sen?’ förstrött du tänker ’Var finns den sensmoral
som ofta redigt blänker – även i visa skral?’
Den hund vars nos är märklig i skymningslandets dal
notabel blir och verklig vid mänskans blick och tal.
Giv ej akt på den –
ens i gryningen!