Varje natt är det likadant
 
då jag lägger mig
 
Då ligger jag och glor och stirrar
ut i den kalla natten
som nästan är lika kall som min säng
 
skuggorna som rör sig där ute
är trädens alla grenar som
dansar i vinden..
 
eller! vinkar dom åt mig för att säga nått?
 
Fönstret står på vid gavel
ut till världen
kansken för att jag väntar mig att en ängel skall
flyga in och vila sig en stund
på min säng gavel.
 
Medans jag ligger där 
och lyssnar på mörkret
så känner jag med mitt inres själ
att det är tystnaden
som väsnas mest
 
och jag vet inte riktigt om jag
lever eller om jag befinner mig i 
ångerns dimma
 
men jag tänker för mig själv..
det är ju bara jag
som ser med mina egna ögon!
det ingen annan ser just då.
 
Tänk om jag i mitt sökande
kunde hitta en vägg vid ett berg
där mitt smärtas eko
kunde ge mig svaret tillbaka
på meningen med livet
 
så som jag helst vill höra det
då först
vet jag att jag lever
och varför jag finns här.
 
Ligger här
och har räknat alla stjärnorna
och varje natt undrar jag
vilken stjärna som är min.
 
Och varje natt hoppas jag på
att få se ett stjärnfall igen
 
för vist är det väl så?
 
att man då kan få önska sig något?
då skulle jag önska mig det som vi alla 
önskar oss.
 
Jag smeker ju hela tiden
vid kärleken
men får inte riktigt grepp om den 
och vill ju så gärna älska igen

Till sist i den mörkaste Natten
orkar mina ögonlock inte
hålla sig uppe längre av tyngden
ifrån vätan som söker spår längs mina kinder
 
och jag somnar

och drömmer mig iväg ut igenom det öppna
fönstret och bara försvinna bort
i mitt sökande
 
och när jag väl finner en drömmande älva
så skall jag nätt nätt knacka på hennes 
ögonlock för att bli insläppt i hennes drömmar
för att där bli hennes hjälte
och skrämma bort alla hennes
mardrömmar likt en flock får
som flyr vargen
 
sen skall jag skänka henne 
alla mina önskningar
efter alla stjärnfall jag sett.

Och jag skall be henne ifrån mitt

hjärta och min själ om hon av alla

tusen stjärnfall kan använda en enda

liten önskan

om

 Mig.