Jag minns då du upptäckte något
eller är det alltid så?

. . . medan jag tog intensiva, korta andetag la du
varsamt ditt pekfinger i mitten av min handflata och
neutraliserade mig eller bättre uttryckt jag
neutraliserade mig själv. Nollställde mig.

Kärleken till människan,
min första tanke,
Ett annat liv i mina händer.
Finns det något större ansvar?

Du är död nu, du kan inte lägga ditt pekfinger
i mitten av min handflata och jag måste agera eller
sakta sakta dö inombords vart jag än vänder
min blick mitt samvete gör sig påmind.

Hur ska jag göra vad jag måste göra?