Smärtans reservoarer är  outtömliga men när de blir tårar . . . vatten avdunstar blir till moln som kommer ge livsgivande regn ~ och sältan blir kvar, på strandstenarna, som det enda minnesspår och hoppets frö kan få plats att gro och växa och lungorna kan ta in luften utan att kvävas.

Hur många dagar ska jag segla i de tysta tårars hav? Jag följer solen, trygghetens punkt och månens strålar smeker min kropp medan jag sover . . . det finns en hamn, där, bortom. Jag ska ro mig dit. Tids nog. . .