Dra på ett par stövlar och kliv på. Ingen här tar nåt för givet numer och än färre ser ner på en annan. Välkommen hem!

Han undvek med en hårsmån att darra på läppen, orden flöt inte, men de darrade inte heller, omedelbart märkbart.
Han var inne. Det var allt som betydde något, allt som hade betydelse nog att vara värt att bry sig om. Skulle han dö här dog han åtminståne i hamn. På en plats ingen annan registrerad dött före honom. Hjältestatusen var redan klar, även om han aldrig själv skulle ta del av den.

Alla var nakna, alla var avslappnat nakna. Bara att inte stirra häpet stal all nödvändig koncentration. Nakenhet var inte direkt sanktionerat, men en sjuk syssla folk utplånats för. I mängder, in legio.
Man brände dem levande inför andra, antingen på förannonserade bål vid allmänna platser eller ibland med eldkastare direkt på plats. Man var inte naken, det var fult.

Avkläddhet hade blivit på modet en gång, hade man läst. Men effekterna av all denna nakenhet hade slutat i galenskap. Folk hade löpt amok och vålfört sig på varann. Kvinnor mot män, män mot kvinnor. Snart nog hela naturen mot sig själv. Himmel och jord stod i lågor. Amors galna eld.

Urk, guuöölp...

Spyan låg som en levande matta på golvet, den polerade massan av extremt väl sammanfogade granitplattor, rörlig, växande. Öppnande som en ros inför solen angav den sin upphovsman vilken hulkade och kval. Tårarna rann.

Jaha, kalla på Jafeth! En Niding har hittat hit, gör klart för ett bål. Plats: Plaza Grim. Tid: Dax. Almmän plikt. Adieu,,

Tystnaden belägrade hela salen. Tusen döda blickar blinkade torrt mot dem där de stod. Inget hände.

Omedelbums!! Order, Order! Lydnad per paragraf!


Tre blinkningar senare var salen tom. Platsen verkade död sånär som på ett enda hjärtas horribla kramp, en enda frisk själs desperata drift. Fradgan stod som en krage kring hans hals och ur den brölade något av ett missljud fram som en bön.
Hörskaran stod stum, vilken var tunn. Ty blott bödeln var där, torrsprucken ända upp i pannan av förtegen drift att säga något ens närmelsvis ifrån. Död, men levenade nog att förrätta sin plikt, sin förväntade del.

Allt gick så fort, som om viljan själv blott satte tingen på plats. Allt utom klingan kall, den som snart skulle göra allting gjort bortom ogjorts diffusa horisont.

Doften kom som på en våg, hög som ett träd, tung som ett lik. Mustig som ett lass med nyplockad frukt på väg att bli fest. Vild som ett rus.
Triggern slog an och vreden tog vid. Med kraften hos en gud sparkade han bakut mot den mark som ännu bar och han for som en volt genom det som borde varit luft. Högt och snyggt, volt och piruett, slut med en loop och vips på tå i en soffa nånstans mitt i stan. Ort inte känd.

Naken, förvirrad och stum. Placerad i en soffa, mellan två typer av samma kön, men inte hans eget. Dem påkädda, iklädda ett vansinnigt uttryck av skräck. Han själv blott tom, förvirrad.
En ursäkt gjorde sig intet gott, så språng därifrån. Med en duk fastklibbad mellan skinkorna sprang han med strömmen mot närmsta Exit, ut. Och servisen stod i tusen flisor slagen mot golvet handslagen i kalk.

En vakt sprang efter en bit men föll snart till marken krossad av skam. Hans lungor pumpade som vore de länspumpar på en båt. Ansiktet bad om ursäkt trots att han ingenting sa. När allt kom omkring visade han sig blivit stum till råga på allt. Sorgligt, för att inte säga opassligt skumt.

Den nakne han kom undan förstås. Yvigt flyende sågs han visst aldrig igen, mer än i sagor om rosor, bebådelser och sånt.