Melodi: ”Blomman” (Martin Koch)

När jag tänker på den fägring som i minnet dröjer kvar
likt en hägring från min ungdoms flydda dar
Får jag hjärtsnörp upp i roten ty min hembygd fager var
Längesen jag satte foten på dess bar-

mark, jag alltmer sällan kommer dit
där barndomsbjörken stilla susat
där jag lekt och omkringrusat,
även visat flit…
Barndom
ungdom
märklig var din rit…

Aldrig glömmer jag det loppet ifrån skolan till mitt hem
som ”kamraterna” mig tvingat till med ”kläm”…
Sakta tog de från mig hoppet, ty så rädd jag ditåt klev
deras ”later” till förtvivlans brant mig drev...

Saken värre blev av Pappas skäll
i skolan där mig raster tärde
Mobbningstiden kvickt mig lärde
vara blyg och snäll
Skoltid
multid
märkligt var ditt dräll…

Men jag älskade i skolan gå, till kunskap stod min håg
ty den kunde ingen nånsin från mig ta
Kanske anade jag redan då var drömmen för mig låg
att begåvningen min lösning skulle va’

Aldrig glömmer jag den sköna dag
då stockholmståget bort mig förde
till den tid som djupt mig rörde –
livets nya drag
Jobbtid
pluggstrid
märklig var din lag…

Ja, i huvudstan jag mänska blev, fick vänner, gick på dans
Hela livet blev som nytt – och jag förbytt
Mellan jobb och plugg jag ivrigt klev,  det skedde som i trans
Ja, det drivet har i efterhand mig brytt

Ty jag frustade av energi
och målet tydligt kunde ana
äntligen min levnadsbana
gjorde mig då fri
Livet
kivet
vann där sin espri

Och nog fann jag sen en härlig karl att dela livet med
Och det gjorde vi minsann i många år
Ja, den tiden finns i sinnet kvar, nog minns jag med besked
våra lekar som i dikterna gav spår…

Ty att älska så förunnas få
passionens glöd i minnet river…
Nu bland resterna jag kliver
vill ej ännu gå…
Kärhet
närhet
älskade oss då…