Spindelväven hänger som ett tindrande smycke
från hakan på dig där du står, orörlig i en pose
förstenad av stenhuggarens flinka hand

dina ögon är tomma, men
berättar ändå en historia
tack vare resten av dig

en droppe regn fastnar efter sin oändliga färd
precis där, mitt i mönstret, mitt i väven
och just då gick solen ner en bit bort genom ett
av de gamla fönstren utan glas

en stråle for precis genom droppen och brast
som en regnbåge full av färg rakt in i min syn

jag tyckte du log för en sekund, sen
förlorade jag fokus och effekten var
ett minne blott

solen fortsatte ner och lämnade kvar en tung
skugga vilken fyllde varje hörn av det rum där
du ännu står
där jag fortfarande står, begrundande dina
majestätiska drag, din abstrakta figur

natten faller tung utanför, men i mig glimmar den
där diamanten i ditt smycke än
sinnebilden jag fick gav mig slutgiltig ro

nu står jag där, torr och full av damm vid sidan
utav dig

turisterna fotograferar, ojar sig
och beundrar konsten som var
så mycket större förr