På sin ålders höst har Caprice äntligen slutit fred med sitt alter ego, den ständigt lekfulla och orädda Capricette. Till fromma för dem båda två. Inte stillestånd, utan fred. En varaktig sådan, skulle det visa det sig. Fast lite gnabb unnar de sig emellanåt, sådant livar bara upp. Några år senare sitter nu Caprice i sin ensamhet och låter förnöjt tankarna komma och gå. Men lite övergiven känner hon sig allt. Capricette är som vanligt ute på litterära äventyr. Dennas apparition är som alltid oklanderligt förtjusande. Rokokoklänningen sitter som gjuten på den fortfarande smärta kroppen. (Klänningen bär förresten fortfarande spår efter klättringen upp till toppen. Ingen har haft tid att laga den med annat än genomskinlig tejp.) Men även Capricette blev till slut tvungen att skaffa sig ett extra stöd för att kunna fortsätta med de litterära visiterna på Parnassen med alla dess terrasser. Stödd på sin nyligen utkvitterade blanksvarta käpp med silverkrycka liknar hon nu mer än någonsin den saliga Fru Lenngren. Även hållningen börjar bli statuarisk, riktigt lenngrensk.

I varje fall att döma av den där målade gravyren i min kära bok med samlade dikter av Anna Maria Lenngren, den kom visst ut till nåt jubileum, vad ska man tro, om jag ändå kunde se vilket årtal det står, nej, här är alldeles för skumt, såvida jag inte kan gunga mig fram till fönstret utan att spilla ut vattnet för mycket, ja, det glömde jag kanske säga, jag sysslar just nu med en av livets mest grundläggande njutningar, den kan man njuta av även när man har blivit så gammal och skröplig som jag… nej fy på dig, så menade jag inte, din snusklurifax till läsare… nej, det fick jag sluta med för längesen, jag har sån reumatism i lederna, se, och värst av allt i handlederna… gungeligung, gungeligung, det här går ju ganska bra, snart är jag framme, och inte har jag spillt så värst mycket ur baljan heller… ‘gumma ful må ha lite kul, hon rör sig fan så illa, Capricette, kom ge mig hjul, ojoj, jag nästan trilla!’ Tjoflöjt! Som sagt, än kan kärringen! nej, det kommer visst senare… ja, jag erkänner, jag är lite rörig i huvet ibland, det är precis som om… nej, men nu kom ju solen fram, precis samtidigt som jag, till fönstret alltså… äh, du vet ju ändå vad jag menar, det är illa spilla krut på ogräs…

Unkraut, alltså, lite tyska kan du väl, nähä, ja, då begriper du inte den kontaminationsvitsen, synd, gå och lär dig lite tyska, vetja, du skulle kunna ta en sån där 5-poängskurs på nåt universitet, fast den kanske är för svår för dig, vad sa du, ingen tyska på högstadiet? men nu vål je no bra no brydd, herreminje!… va sa du?… begrip du’nt jamska häll?? nu tyttje je faktiskt synn om dä, ojojoj, det går utför mä ongdomen, det e då ett som e sekurt, jaha, då återgår jag väl till riksmålet då, men det är också en dialekt, det vet du väl, en dialekt upphöjd till norm. Je skull no ha vö svensklärar je, då skull je ha hölle lektionan på jamska, huvvaligen va artut de hadd vö, o va mä skull ha brale, om allht möila, o tänk va bra det hadd gått för dom som geck hemä meg, jaada… o je som va så håttu på ‘n dänn tia, ojojoj, va småstrekan skull ha glåme uttaför fönstre o… hrm, ja förlåt, men du kan väl be Bertha eller Toverna eller nån av dom andra jamtarna på Argus om en översättning, Bertha brukar vara alert, hon hjälper dig nog, jaada…huvvaligen…  eh, var var jag nu igen? jo, fönstret, nej inte det fönstret, utan mitt fönster som nu med solens hjälp kastar en kaskad av ljus över smutssidan, som det heter på jargongspråk, nu ska vi se vad det är för årtal, 1955, och hon föddes 1754… herregud, här har dom haft tvåhundra år på sig att pricka in utgåvan och så lyckas dom ändå inte!… äh, jag tänkte visst lite galet där, vem fan lever i tvåhundra år… jo, en sköldpadda, hahaha… det gör mig så gott att få skratta, du förstår jag har inte så mycket att skratta åt nuförtiden, man får ta’t  när det kommer…

Men jamska, de e huskut synn att du’nt begrip hu, ärans och hjältarnas språk! va sa du? överdriv je? nääda, tänk på karolinan, marschen öve fjälle, dom geck at som flaugaun, men dom marschere, tills dom int orske länger… de’ va hjältan dä, om nagur! o sään skreivs e sångan om dom, huvvaligen, dom vål aldrig glömt, int dom int… fast nårr je tänk äätt, ongan kan ju nästan ittno om gammaltian… o va jär historikaran at dä? - int myttje alls, dom veit fäll int hårre dom ske ställ sä… men de veit je, jaada, ställ deck rakt frammaför ongan nårr dom ske ha historia för föörst gånjen o så berätt dä om karolinan, om Poltava, om Bender, om Narva, om Peter den Store, så äuga nästan rammul ta ongan, då ske dä få si att historialektionan, dom kom ongan te kuut te, int ifrå, jaada, ojojoj, je skull no ha vö en töcken dänn skolpolitikar å, jaada, …nej, nu ska jag inte prata jamska mer, men roligt var det, det är faktiskt Karin som har lärt mig, så språket är troligen lite föråldrat nu, hon har ju inte hållit det à jour, så att säga… Jaha, va ske je täla om… förlåt, det var inte meningen, men det är smittsamt, har man väl insett vilka uttrycksmöjligheter just jamskan har, med alla sina mustiga uttryck och speciella samtalsmarkörer, då blir man lätt lite kär i den.

Jaha… Lenngren ja, nu kanske jag kan läsa konstnärens namn också, jag menar vid gravyrmålningen, om jag förstått det rätt så har man gjort en målning av en gravyr som föreställer henne… nu ska vi se… det ser ut som…  Bender! hahaha! Karl den XII släpper inte taget, verkar det som… nej, nu ser jag, Bernder står det ju! Men förnamnet kan jag inte tyda, eller om det är initialer, nej, det klarar jag inte, inte ens med solens hjälp. Mitt förstoringsglas är ju inte så bra längre, jag tappade det från en terrass här en gång, tre terrasser längre ner landade det - egendomligt nog gick det inte sönder - och då krökte det sig så nu är det både konkavt och konvext samtidigt. En av livets små förtretligheter. Hur det kom tillbaka till mig? Capricette hoppade ner, vig som en stenget, och nappade det till sig innan vi blev skadeståndsskyldiga.

Se inte så dum ut! Stäng mun, jag ska förklara. Glaset stod faktiskt på högkant och höll på att bränna ett hål rakt igenom Nisses tama sork. Ja, Ferlins, alltså.  Nu blev det bara en rund fläck av den bortsvedda pälsen. Det såg rätt pikant ut. Ungefär som en sån där måltavla för skyttar... Jaså, du trodde att Nisse var placerad tre terrasser under mig! Då förstår jag varför du blev så svart i synen, nästan som hans sork. Nej då, han var bara på visit hos… nej, det ska jag nog inte avslöja. Det kan väcka ont blom, blod menar jag. Förlåt att jag sluddrar lite ibland. Numera kan jag inte läsa heller. Borde nog skaffa ett nytt tittglas. Innan timglaset rinner ut. Så det får Capricette göra, läsa för mig, menar jag, hon har blivit riktigt duktig på högläsning. Till och med på jamska! Men jag har fortfarande ett och annat att lära henne där. Hoppas jag hinner bara innan jag lägger näsan i vädret.

Fru Lenngren, ja. Det var henne Capricette skulle träffa den här gången. För andra gången. Att det skulle ta sådan tid att fixa det där första mötet! Nästan hela livet. Hon var ju inte ett dugg rädd när hon valsade in hos August och Evert, för att inte tala om självaste Calle… hihihi, du tog henne visst i upptuktelse mer än en gång… förlåt, högvördige herr nationalskald Bellman menar jag förstås, den där familjära tonen är ju förbehållen Capricette. Ingen annan på hela Parnassen får tilltala Nationens Skald så, varken ryss eller fransman, tysk eller perser, inte Willie heller, ja Shakespeare alltså, inte ens den kära Anna Maria som ändå verkade under samma tid och umgicks i samma kretsar.

Usch, jag är lite rörig i tankarna i kväll. Men Capricette är på eftermiddagsvisit hos Lenngren som i afton håller stort hov för både hög och låg, levande och död. Så just nu är de stränga besöksreglerna satta ur spel. Fast mig bjöd hon inte. Hon kanske är lite rädd för en levande rival. Nå, jag klagar inte. Men hon behöver väl inte trollbinda min Capricette så här länge, klockan närmar sig midnatt nu. Eftermiddagste, jo pytt! Dom stjälper nog i sig både det ena och det andra… Det är ju ändå hos mig hon verkligen hör hemma.… Dessa eviga visiter hos än den ena, än den andra. Det har jag fortfarande lite svårt att fördraga. Vad kommer egentligen den där hungern ifrån? Och för bara några dagar sedan språkade hon med självaste Galilei! Att han finns på Parnassen beror ju på hans poetiska förhållningssätt som tillät honom att slå en bro mellan vetenskap och gudstro. Inte illa pinkat, alls. Fast… nej, inkvisitionen ska jag inte tänka på nu… tala om att förnedra en hög ande! Som Capricette har träffat! Den visiten, om någon, borde jag ha varit med på. Varför skulle jag knysta om att Galileo Galilei (bara namnet är stor poesi!) har en plats här? Han är ändå min vetenskapare, det har han alltid varit.

Äh, jag dör ändå snart, då kan ingen jävla skröppelkropp hindra mig från att träffa vem fan jag vill här, så det så! Jodå, vi har slutit fred. Det är bara så frustrerande att vara instängd i det här medfarna skalet. Det finns ju varken vårdcentral eller ålderdomshem här på Parnassen. Bara dom som figurerar i litteraturen och dom kan inte hjälpa mig. Jag tar mig ju nästan ingenstans längre. Jag blir mer och mer beroende av min kära Capricette. Inte för att hon kan just nåt om sjukvård, men ett gott hjärta har hon och det räcker långt. Det här fotbadet hjälpte hon mig till innan hon pep iväg. Så nu måste hon komma snart, annars…  ”Att hon aldrig tröttnar!” mumlar den gamla lite modstulet. ”Hon är ju ingen ungdom längre - hon heller!”

Caprice nickar förnumstigt och hötter skalkaktigt med fingret åt en inbillad Capricette. Den intensiva gröna blicken veknar emellanåt när allsköns minnen osorterade sköljer över henne där hon sitter och avnjuter sitt fotbad. Bara en sån sak, alltså - gungstol och fotbad! Så oförenliga ting hade sent omsider lyckats famna varandra. Detta var obestridligen Capricettes förtjänst. Fotbadet, däremot, var en väl inarbetad tradition, en av dessa oundgängliga stolpar genom vilka själva livet ges struktur. Introspektiv på allvar, ske alltså! Dags att verkligen möta sig själv - utan minsta förställning eller kryckor. Inga vitsar, inga nyckor… ”Haha! Jag kan fortfarande!” Hon har nästan helt slutat med att prata högt för sig själv. Knarret i den fordom smidiga och bäriga sopranrösten får henne att grimasera av avsky. ”Vart tog den egentligen vägen, min vackra berömda röst?” viskar hon rytmiskt men nedslaget. (Nej, förlåt mig! Men nu måste författaren göra en intervention: Vacker var den väl, när den var i trim. Men berömd?? Har du helt tappat din självironi? Den, inte rösten, var välkänd! Ta dig samman nu, kärringskrälle! Annars slutar dina kvasimemoarer här…)

Skuldmedvetet rycker hon till. Vad var väl det där? ”Säg, är det nån här?? Surrealistiskt var stundom mitt liv, men detta passerar det mesta, min kiv!” (Förlåt henne nu, kära läsare! Hon har rytmat och rimmat i snart åttio år ju. Du ser, huru lätt man kan smittas… hrm… ja, alltså: det kan jag bara inte frånkänna henne. Rytmandet och rimmandet, menar jag. Det förstår du säkert. Och än är det inte hennes tur att möta den store nivelleraren. Hur skröplig kroppen än är, så har hon faktiskt en del kvar att uträtta. Tro mig, jag vet!) Caprice börjar härskna till. ”Vem är det som så infiltrerar min tanka? Jag går - abdikerar! Ååå, nu jag förstår att författarn de e. Så nedrigt! Nå, tag min sorti - ”hans” entré!” Hon hinner precis skymta en flik av sin forna stridsvilja. Det vill säga: hon…

Caprice befinner sig nu i ett tillstånd dit författaren inte kan följa med. Tillståndet irriterar författaren men genererar även en mängd olika ansiktsuttryck hos den gamla; det varar bara några minuter men det tycks påverka Caprice genomgripande, därav de många miner som, likt fåglar, flyger, stiger och plötsligt dyker, avlöser varandra hela tiden… Författaren bara gapar, tittar fascinerat på hennes ansikte, undrar: vart ska detta bära hän?…

Caprice rycker oväntat till, blinkar en smula yrvaket och ruskar lätt på sig. Oj, jag somnade visst! Men just innan jag kom till mig igen kände jag en alldeles ren glädje som… som… (som vadå? vakna ordentligt nu, din gamla poethagga!) Tyst med dig! Det var så konstigt, men jag hade inte längre ont av kärlkrampen och… hur ska jag formulera det… jo, frid… (vad ända in i glödheta, menar du?? frid? du som kämpat hela livet? om nån har varit kärringen mot strömmen så är det väl du? frid?!?) ”Visst stämmer väl det, men det hjälps inte, det var frid jag kände nyss, nu är den borta, du bråkar ju så mycket istället för att låta mig fundera i lugn och ro, tror du verkligen att någon kan läsa mina memoarer utan att storkna, av tristess menar jag, inte av skratt, jo förresten, kanske det också, sämre författare än du får man ju leta efter, det här är skrattretande dåligt!” drämmer Caprice till med som slutkläm.  Hon blir riktigt upplivad av ordstriden. Borta är stämknarret, det berodde nog mest på att rösten använts så sparsamt.

Plötsligt tystnar hon, och tiger häpet när en alldeles ny insikt genererar en häftig glädjeilning genom hela den ömtåliga, lite hopsjunkna kroppen. Nästan omärkligt rätar hon på ryggen och utbrister: ”Å, men då var det alltså det som var meningen med mitt liv! Aldrig har jag mått så bra som när jag har fått gnabbas och slipa mitt intellekt i kamp med kvicktänkt folk med humor. För att inte tala om vilka egenartade dikter den kampen alstrade. Nu kan jag dö i visshet om att mitt liv ändå inte var alldeles förfelat. Synd bara att inte Capricette kan dela den här uppenbarelsestunden med mig.” (Nej, du får inte dö! Din jubeIidiot, ska du förstöra flera nätters arbete nu? Så fan heller! Ha gärna din omhuldade kärlkramp men du får för helvete inte lämna in nu!) ”Jaja, lugna ner dig! Annars får du hjärtslag och hur går det då med mina memoarer? Du får inte dö före mig, fattar du väl?" tillägger hon och fnittrar förtjust som en liten flicka.