I detsamma skjuter en ny plågopil igenom henne. Hon har en särskild sorts kärlkramp som av läkarvetenskapen fått namnet som på vardagsspråk blir ungefär repetitiv kärlkramp. Den är mycket mera nyckfull än den vanligast förekommande sorten. Den uppträder med en oregelbundenhet som läkarna fascineras av. Aldrig förr har de sett något liknande. Egentligen får inte läkare vistas på Parnassen såvida de inte har skrivit något poetiskt. Men en viss läkare skrev en gång ut ett recept som Juryn av misstag förväxlade med modern dikt. Man insåg misstaget alldeles för sent men försökte neutralisera det genom att placera honom på den allra lägsta nivån, strax före platta marken. Där gjorde han minst skada, tyckte man.

När Caprice sedan fick kärlkramp och även vissa följdkrämpor gjorde den orädda Capricette en osjälvisk insats. Hon bad om audiens hos Juryn och krävde att något skulle göras. Åldermannen erinrade sig då motvilligt läkaren längst ner. ”Gott!” sade Capricette, ”för honom genast till oss!” Hon svepte minsann undan alla hänvisningar till de strikta regler som fanns - hög kunde besöka låg men aldrig tvärtom. Välsignade Capricette! Läkaren har sedan dess sett till mig med oregelbundna mellanrum. Men han får inte besöka någon annan, skulle han råka möta någon så måste han slå ned blicken och får absolut inte hälsa även om den andre gör det.

‘Knäppa regler’, sade Capricette en gång, ‘om jag nånsin får åldermannens position här, så ska jag ändra på den saken. Det är det enda som jag inte gillar på Parnassen, den påtvingade hierarkin. Om det åtminstone vore ömsesidigt, det där med hälsandet, menar jag. Det påminner om hur vi har det på jorden, i våra vanliga liv, jag menar den där fadda tandlösa men välmenta välgörenheten.’ Hon var upprörd och riktigt vältalig den där gången.

Nåväl, läkaren var verkligen ingen poet. Han försökte visserligen för att försvara sin i grunden orättmätiga plats på den lägsta terrassen men lyckades bara åstadkomma en liknande obegriplighet som den tidigare och nu hade Juryn lärt sig att vara försiktig. Men huvudet på skaft hade han. I sitt vanliga liv konsulterade han i smyg några av de allra främsta medicinarna om min sjukdom. Efter mycket konfererande och slående i den senaste medicinska litteraturen insåg de att om de spelade sina kort rätt så skulle det årets Nobelpris i medicin vara deras. De skyndade sig att publicera sina rön i en välkänd amerikansk tidskrift, den mest ansedda, vad hette den nu igen? Nå, sak samma. I den där artikeln fick min sjukdom äntligen sin beteckning, på latin förstås. Folkmunnen är konstig, den gillade det där med repetitiv så det fick vara kvar och så sattes det ihop men den gamla invanda kärlkrampen.

Jag glömmer aldrig när läkaren kom hit alldeles upphetsad efter ett av de där medicinarmötena. Det var då jag fick veta alltihop som jag nu har yppat. Han blev lite blek om nosen när han insåg att han pratat bredvid mun. Men jag lugnade honom, jag var ju beroende av hans perfekt oregelbundna besök. Han visste alltid när det var dags att komma. Ja, det vet han fortfarande men nu har jag sagt ifrån mig vidare behandling. Jag vill vara klar i skallen när det är så dags. Och Nobelpriset? Jodå, dom fick det. Fem stycken var dom, men det blev en rejäl slant åt var och en i alla fall. Den där Nobelstiftelsen borde ha förvaltat mina slantar. Vilken näsa dom måtte ha för investeringar och placeringar! Själv förlorade jag några tusen på dom där pensionsfonderna, PPM…, det låter ju som en sjukdom. PenningPlacerarnasMigrän. Hahahaha, det var längesen jag hade så här skoj. Men det är visst lite bråk om det. Nobelpriset menar jag, nån i Japan anser att hon var först… Jaja, låt dom bråka. Dom har hållit på och käbblat i flera år nu. Alltid är det väl några advokater som blir rika på en så lång process. Väl bekomme! Äh, jag orkar inte riktigt bry mig om sånt längre. Det var längesen jag stod på barrikaderna nu. Sånt hör ungdomen till. Giv ungdomen vad ungdomen tillhör och Caprice vad Caprice tillhör. Hihihi…

Min sjukdom fick i alla fall ett namn. Repetitiv kärlkramp. Det duger bra för mig även om det låter lite knäppt. Eller kanske just därför. Haha, jag heter ju Caprice. Eufemism, säger du? Nej, inte i det här fallet, tycker jag. Jag har ju givit upphov till en ny schism. Jag menar, fem gamla stofiler mot en vacker klipsk japanska som representerar den yngre vetenskapsgenerationen. Hon får förresten gärna vinna, vad mig anbelangar. Hur det nu ska gå till. Stiftelser kan vara knepiga. Men det får nån annan klura ut.

Nej, nån eufemism tycker jag inte att sjukdomsbeteckningen är. ”Däremot” mumlar hon med en aldrig så liten elak biton ”när var det egentligen, det där med städarna, låt se… jag förlovade mig första gången ungefär då. Nå, jag kommer nog på det sen. Jag blir bara så trött och less ibland. Det snurrar i knoppen och inget känns toppen… Lokalvårdare! Så var det man kallade dom stackars renhållarna som fick en vårdtitel men varken löneförhöjning eller bättre anseende. Det var en eufemism, om någon!”

Den gamla lyfter plötsligt sin högra fot och smäller ner den igen med sådan kraft att vattnet stänker henne ändå upp på näsan. Lätt generad torkar hon bort det med en flik av den ständigt närvarande jättestora näsduken. Livet har lärt henne att acceptera att hon är en lättrörd person. Så nu slår hon till och med den omfångsrike Pavarottis berömda jättenäsduk. Släng dig i väggen, Luciano! tänker hon elakt. Nä, han dog visst nån gång kring sekelskiftet, 2007 var det nog. Så besinnar hon sig och inser att det är Capricettes långa frånvaro som rår för hennes alltför ombytliga humör. Fast jag borde väl glädja mig åt att Capricette får träffa Anna Maria igen. Fru Lenngren kommer nog att lära henne ett och annat om satir. Det är bara nyttigt. Men lite avundsjuk är jag allt. Det var ju ändå jag som först visade Capricette den sortens poetik. Nu kan jag bara sitta här och vänta på att bli hel igen. Hon fattas mig när hon inte är här.

Var var jag nu igen?… Äh, det for visst bort, precis som en jäkla Eskort… Till och med metern börjar överge mig. Och inte är jag lika snabb längre heller. Inte som när jag var på Argus… det var tider, det! Och ändå var det rena rama turen att jag hittade den där sajten. Jag skulle bara kolla in en helt annan sida på internet, men där hittade jag den där länken till Argus. En sida för skrivare… Det kunde jag ju bara inte motstå. Jag använde några timmar till att titta runt och läsa dikter som en tok… Oj, det här är ju fantastiskt, tänkte jag. Ja, så blev jag medlem där, jag kände på en gång att det var det enda rätta för mig. Sällan har jag haft så roligt som på Argus… Det var ett fantastiskt forum, dels fick man publicera sig, dels kunde man diskutera saker med andra medlemmar, antingen privat eller helt öppet i något av diskussionsrummen. Tänk bara, när Anki och jag kom loss och förstörde varenda diskussion vi var med i… ojoj, vad vi puckla’ på varann, och herregud så orden rann… den tiden saknar jag verkligen…. det fanns så mycket värme och härligt folk där… först var det Anjel, välsignade mänska! hur hade det gått utan henne, jag var ju så deprimerad då, helt under isen, tvillingsjälar kallade vi varann, det var speciellt…. Caprice suckar djupt… sen kom det en hel drös i kölvattnet efter henne, mest kvinnor i min egen ålder… jag var där i ganska många år och lade ut dikter nästan varenda dag… nu är det slut på den tiden, det var kärlkrampen som satte stopp för det. Abrupt. Ena dagen intensivt umgänge med mina kära Argusvänner, nästa dag hopplöst sängliggande, och som jag grät den dan.

Jag behöll ändå medlemskapet utan att inaktivera en enda sida, Capricette kollade både gästboken och brevsidan med jämna mellanrum, under den perioden drog hon faktiskt ner lite på sina visiter. Det bara dråsade in frågor om var jag var, det var hjärtevärmande, dom mest ihärdiga skrev hon en kort förklaring till, jag var så rörd över alla hjärtevärmande hälsningar som kom… Caprice suckar djupt igen.  Nu går det fort utför. Så där mycket brukade jag väl ändå inte upprepa mig. Jag som alltid haft en så varierad vokabulär. Äh, var var jag nu igen? Jo, medlemmarna jag umgicks med…  Herregud, det fanns ju en massa mysiga karlar också… På nytt försjunker hon i ljuva minnen medan mängder av medlemsnanm passerar revy. Så lyfter hon plötsligt huvudet och säger upprört ”Akelaljebori…vilken poet!… förbannade invandrarpolitik som skrämde bort dig, mer än en gång… det gjorde mig så ledsen, Argus krympte en smula då…" Caprice suckar djupt igen och masserar nacken lite försiktigt mot gungstolsryggen. Den där återblicken tog visst mer på krafterna än jag hade räknat med.

Men nog var det fler jag umgicks med, få se nu… hmmm…  jo visst ja, Psst - hon var ju en av dom som illustrerade dikterna med egna bilder… fast inte från början, nej, hon var lite timid när hon kom, tyckte jag, fast det gick över rätt fort… kanske var det dumt att ta ett sånt smeknamn, man påverkas nog mer än man tror av sitt smeknamn, eller kanske är det tvärtom, hrm, verkar som om jag håller på att tappa min en gång berömda analysförmåga. (Nej men, nu får du väl ändå ge dig! Du är väl för fan ingen Russel eller Wittgenstein heller!!!) Håll käften, jävla författare! Det här är mina memoarer, har du glömt det, va’! Du stör mig - stick och brinn! (Haha, där fick jag ändå lite liv i gumstackarn!) Lägg av, sa jag!

Var var jag nu igen? äsch, jag tappade bort det …men tänk, när jag läste den där dikten Anjel skrev om ett vilddjur, det var så initierat och kärleksfullt skrivet att jag blev alldeles galen - där var ju min Tiger! I flera månader hade han varit knäpptyst - nu fanns han inne i den där dikten, mer vältalig än någonsin. ”Rovdjursöga” hette den visst, dikten. Illustrerad med ett fantastiskt öga. Hur var det möjligt? Då skrev jag min första dikt till Anjel - en rak och ärlig tillägnan utan krusiduller. Sprungen direkt ur mina varma känslor. För både henne och Tiger. Den dikten håller minsann hög klass än idag. Det var nog det som gav oss en sån flygande start, att hon och Tiger blev så förknippade från början. Hon lyfte mig upp ur den förbannade brunnen. Allt var nattsvart och jag bara önskade mig bort. En zombie var jag. När jag nån gång kände nåt så hade jag bara en enda tanke, gör mig ett stort hål i botten här och låt mig bara falla, falla, falla… Precis så var det tills Anjel kom och lyfte på locket hur enkelt som helst. Å, Anjel, min Anjel, var finns du, vad gör du väl i kväll… Caprice torkar bort några tårar från kinden. Nu är det försent att ställa nåt tillrätta. Ibland förbannar jag mitt minne, ge mig lite spindelväv, sudda ut konturerna ännu mer, sänk en förlåtande slöjdimma, sju haremsdamsslöjor blir bra, över alla dumheter jag gjort. Sen kan jag dö i frid. Då kan Salome få tillbaka sina förföriska slöjor… (Nej, vet du vad! Salomes slöjor -  du skulle må då, ditt liderliga skämt till kvinna! Akta dig för sånt. Dessutom har du mer kvar att uträtta, än är inte sista svepningens tid inne. Tänk på Capricette så blir du glad igen, eller Ingalill, eller… ja, vad fan ska jag ta till… tänk på Tiger, då!)

Tiger… Caprice känner åter den välbekanta ilningen och ler vemodigt vid minnet av den där fantastiska sommaren… Å, om vi ändå hade kunnat träffas en enda gång till - då hade han nog inte hållit sig undan sen på de där hemska sättet…då hade allt varit annorlunda… Caprice brister i gråt över vad som kunde ha varit. Alla fördämningar ger vika. Det går åt en hel del näsdukar, som alltid när det gäller Tiger. Timmarna går och tårarna bara rinner utan uppehåll. Det är ingen häftig gråt, snarare innerlig. Men… (Fan ta dig, känslosamma kärring! Var är din geist? Du är ju hopplös nu. Varför slösar jag tid på dig egentligen? Du vill väl för fan inte dö som… som nån banal jävla kärleksmartyr?? För helvete! Fattar du inte att du förstör för både dig och mig  - skärp dig nu! Mittåt!)

”Mittåt… detta kära gamla ord, det är väl ett militärord… ” viskar Caprice och torkar bort de sista tårarna, som nästan fastnat på kinden.  Mittåt - den där fantastiska läraren jag hade på högstadiet, han hade varit militär, han var helt otrolig, vilken disciplin han höll, med små medel, ytterst sällan höjde han rösten, han använde ord och mimik istället, det var han som fick mig att verkligen förstå ironins betydelse och kraft. Men han var aldrig nedlåtande, däremot lyckades han alltid få en ”syndare” att fundera över varför han eller hon hade gjort något dumt. Och vilket sinne för humor han hade. Han visste hur hormoniska 14-15-åringar skulle tas. Och han var den ende som vågade skoja med oss på det viset. Jo, visst var jag kär i honom. Det var nästan alla tjejer. Och tänk, när han… (Men hallå där, min bästa Caprice! Var det inte Argus-Caprice det här skulle handla om?? Sitta där och avslöja Karins hemligheter. Lägg av!) 

Karin… å, tack för mitt vackra namn! vilken tur att du inte tog det där långa mångstaviga grekiska, det hade Argusfolket aldrig haft tålamod att skriva, dom hade säkert förkortat det till… ojojoj, inge’ bra alls!…  Argus-Caprice… vad låter det som… jo, ett skurmedel! ‘För busrena golv det tarvas blott av Argus-Caprice en droppe - Gott!’ Hahaha… ena minuten gråter man, nästa skrattar man. En sann bild av livet, n’est-ce pas? ‘Sånt är livat, sånt är livat, man skrattar, gråter i livets sång - sånt man kivat och överdrivat, det kommer åter i dikters fång…’.

Släng dig i väggen, Anita! Eller sjung min låt, det blir nog en hel sång av det där så småningom. (Ett ögonblick, författarn! Hej alla! Karin här. Jag måste bara få berätta: Det var så märkligt, just när Anitas namn tagit form här så började hon sjunga ”Sånt är livet” i radions P3. Snacka om tajming! Jag spratt till av överraskning, sen sprang jag ut i köket för att dansa, det gör jag alltid till ”Sånt är livet” och andra 60-talslåtar. Beatles är förresten det bästa bandet. Jag lyssnar sällan på P3 men i natt blev det den kanalen… på grund av diskussionen om ifall rätt låt vann Melodifestivalen eller inte. ‘Märkeliga saker hända, inte minst Carolas vinst! Ska vi henne ändå sända till Aten? Hon tarvar ginst!!’ Hahahaha! Åter till ordningen. Hej då!)

Anita, Beatles, Carola… snart börjar jag faktiskt vråla! Vems minnen ska detta egentligen handla om, mina, dina eller… Karins?!? Skärp dig nu, författarn! (Ojojoj, tre olika viljor att tillfredsställa! Hur i helvete ska jag klara det?? Och snart kommer Capricette också! Fru Lenngren litterära salong är slut för denna gång.)  

Capricette, ja. Caprice ryser till av olust inför nästa minne. Jag betedde mig rätt tarvligt emot henne just när hon hade kommit loss. Capricette, denna basala varelse! Hur kunde jag bara svärta ner mitt alter ego på det där sättet. Psykopat, va? Och sociopat… det var ju ändå lite humor i det. Och det där lumpna tricket sen - jag tvingade henne att lystra till C2! ”Nästan som en kemisk formel”, knarrar hon fram, smått förtjust. Även gungstolen knarrar till. Caprice noterar förnöjt dess sympatiyttring. ‘Kemisk formel knarrar, även gungstol darrar.’ Än kan kärringen!

Hon betraktar leende sina alltmer upplösta fötter. Världens genom tiderna längsta fotbad! Guinness, here I come! Fast vem ska tala om det för dom? Dom brukar alltid ha en egen kontrollant närvarande när ett nytt sorts rekord ska registreras. Men det räcker nog med att visa upp fötterna, det som är kvar av dom! Leendet blir allt bredare. Så här nära döden kan man kosta på sig lite galghumor, jag har ju alltid sagt att jag kommer att dö gapskrattande. Kanske blir det faktiskt så. Vilken triumf det vore - att famna livets största juvel i dödens käftar! Men än håller hon emot. Det är väl ändå inte riktigt tid än… Mot sin vilja känner hon hur det åter börjar bubbla inom henne allteftersom de mest absurda minnena avlöser varandra och villigt lånar sig till minutiös skärskådan. I rätt millisekund före gapskrattets glam ett minne så frankt kliver fram, kristallklart i minsta detalj, och snor helt sonika åt sig uppmärksamheten. Det sista stora skrattet drar sig förnärmat tillbaka.

Trots att Caprice nu är mycket nära sin levnads slut och plågas av nästan ständig värk, som tack och lov lättar en smula vid fotbad, minns hon med innerlig glädje när hon föll till föga och erkände Capricettes välgörande inflytande på hennes lyrik. Det skedde vid en tämligen våt samvaro då de systerligt, och för en gångs skull utan kiv, förtroligt språkade med varandra medan de intog just den där middagen som kröntes med deras gemensamma favoritvin Bourgogne Vieux, nu saligt i åminne. (Vadå kröntes? Och…. åminne?? Himmel! Vatten från den, i balja, från tårkanal, över jord, under jord - det här är ett jävla självmord av ord, sanna mina ord! Vem fan är det egentligen som skriver det här - en spökskrivare som aldrig har krubbat och svirat som folk - en dum jävla spet, en anemiskt vattensjuk andetolk?!?!)
Då bryter gapskrattet äntligen fram…

(musik: slutet av Bolero) Tablå.


Epitaf över Caprice, Capricette samt författaren (hjärtstopp) men inte Beatlestokiga Karin!
(av Anonymus)

Så snopet va’! jag mörda’na
så kan man faktiskt säga
men hennes tankar följa mig
min hela levnadsstig…

Ett varningord till andra här:
till både dudde, deja
i närkamp aldrig gå med diktsubjekt
av krampattack i kärl dog mitt - suspekt...

Så gick det med den introspekten…
Glöm ej den aspekten!
Jag segnar på min kudde ned
för tiden gick ur led

I morgon kan jag lugna dig
ell’ in i ugnen tvungna mig…
Åh, kära nån – puh! Blott betänk
sån framtidsbild… mitt stop iskänk!

Aaaaaah! schöönt den pärlan… rann…
fascht koschtlig bild … jag fann:
figur schå geo-…metrischkt… metrischk
vad är väl… det för… ”fischk”:

”Gutår, min vän! Mitt namn säg rätt!
Fort, ge ditt sista bud!”
Ååååh, medge-s…du är…Capri-c-ette -
Parna-s-s-en-s  s-tolta brrrud!

Säg, Capricette - din lurifax
säg vill du gå omkull
och internaliseras strax?
”Ja, full… och dö för kärleks skull…”

De ”kramades” och slätades
blev en, en dam infam
osynlig fog där tätades -
Caprice blev hel: Stor kram!

Och eftermälet? Ge mig nåd
jag vet det farligt är
att dansa med sin egenkär…
jag finner nog på råd!

Att trötta ut sin läsare
med tjat om framtidstugg
rätt fånigt är - stor fräsare
dock alltid ler i mjugg…