Att klia en gris bakom öronen är bland det viktigaste man kan göra när man växer upp på en bondgård. För där kommer den inte åt själv. Dels når inte svansen dit, den är ju inte sällan formad till en  knorr, men även i utsträckt tillstånd har den alltför ringa längd för att kunna användas till denna basala men ädla konst, dessutom finns det föga kraft i en grissvans, dels har de vuxna sällan tid att ägna sig åt sådant. Detta är troligen huvudskälet till att utfodringen av ladugårdens mindre djur såsom grisar, höns och kalvar till övervägande del tillkommer bondens barn, i varje fall under barndomstiden. Åtminstone var det så hemma hos oss.

Den som har sett en gris vällustigt klia sig genom att gnugga och gnida kroppen eller huvudet mot en kant eller annat för ändamålet lämpligt objekt förstår hur intensivt den njuter. Äntligen blir den av med klådan och med den diverse smådjur som har för vana att uppehålla sig på dess kropp.

Grisar är trevliga och sociala djur. Och, tvärtemot vad många tror, mycket renliga djur. De trivs absolut inte i en smutsig omgivning. Det är därför mycket viktigt att hålla rent hos dem. När de rullar sig i gyttja eller annan vätska är det för att tvätta sig. De kan ju inte slicka klövarna och dra dem över kroppen. Och om de kunde det så skulle det ändå inte vara särskilt effektivt. Nej, när man är gris får man ta till vad som finns, såsom gyttja och vassa kanter för att både tvätta och klia sig. Lycklig den gris som har en mångkantig stia samt ett eller flera bondbarn i närheten som kan klia den bakom öronen och göra den sällskap en stund efter maten. Då grymtar den välmående och välskötta grisen för att visa sin tacksamhet.

Grisar kan även få smak för de mest märkliga ting, sådana man näppeligen skulle ge epitetet mat. Vi hade en gång en gris som åt såväl glas som torkat murbruk! Du tror mig inte? Tja, vad ska jag göra åt det? Jag kan bara bedyra att det är sant. Jag såg det med egna ögon. Men det var nog tur att den inte sköljde ner läckerheterna med vatten - då hade det blivit cement i magen!

Även hönor är sociala av sig. Så verkar det inte alltid när man ser dem trippa omkring och picka i sig maten direkt från marken eller hönshusgolvet. Precis som för många andra djur är det viktigt för dem att inordna sig i en hierarki. Därför bråkar de en hel del med varandra för att mäta sin krafter och, om det finns en tupp närvarande, ställa sig in hos denne för att få vissa fördelar. Så snart hierarkin är fastställd är den ganska svår att ändra. Den höna som klarar sig sämst är det fritt fram för alla de andra att hacka på. Men det betyder inte nödvändigtvis att alla gör det. Som skötare måste man dock vara uppmärksam på sådant för att kunna avskärma och skydda den höna som utsetts till lägst stående eftersom den är extra utsatt. Lyckas man med detta kan man få en vän för hönslivet. Och jag som själv var hackkyckling i skolan var nog extra känslig för just detta. På det viset fick jag ett antal både kyckling- och hönsvänner.

Ladugården är full av olika indelningar. Grisarna har sin stia, hönsen har hönshuset, korna står i vägglösa bås och ganska tätt ihop för att hålla värmen under vintern och kalvarna har en egen kätte. Från kätten har kalvarna ögonkontakt med sina respektive mammor. Detta är också viktigt eftersom det underlättar för ko och kalv att meddela sig med varandra. Och de kommunicerar ofta. Korna småråmar och kalvarna gnyr till svar. Vad de faktiskt säger till varandra vet jag förstås inte. Men jag har mina aningar.

En gång när jag kom in där för att utfodra de mindre djuren så råmade en kalvmor på ett särskilt sätt. Hon hälsade mig välkommen och meddelade samtidigt något särskilt till både kalven och mig. Jag var som vanligt känslig för de olika nyanserna i deras ljud. Jag kan ju ha tagit fel men jag fick en känsla av att hon sade något ofördelaktigt om mig. För kalven kluckade till och tittade på mig med ett nytt uttryck i de vackra svarta ögonen som jag inte blev riktigt klok på.

”Dä säg fäll inge styggt om mä?” utbrast jag, smått irriterad. Men jag fick inget svar, i varje fall inget entydigt sådant.

Jag skötte mina sysslor; rengjorde grishon och vattenskålarna innan jag gav de olika djuren mat och vatten. Grisarna trängdes vid mathon när jag hällde i den trögflytande massan som utgjorde deras mat. De skuffades och knuffade varandra med trynena och bråkade på grisars vis. Medan de åt gick jag vidare till hönshuset som låg längst in i ladugården mitt emot en just då tom kätte. Den gränsade till stian och var i det närmaste kvadratisk. Där brukade vi annars ha ett djur i taget, oftast en tjurkalv som med människoår mätt var i tonåren och rätt så bångstyrig. Någon gång stod där en vresig gammal oxe. Den kättens väggar var förstärkta, för att förhindra utbrytning.

Sedan hönsen hade utfodrats samlade jag ihop deras vita skörd i en korg som jag ställde på ett bord vid utgången. Sedan gick jag tillbaka till stian. Grisarna hade ätit färdigt. De stod och tittade på mig. Jag var ganska kortväxt men fann på råd. Stående på en grå mjölkpall, det fanns några stycken, sträckte jag mig över den inte alltför höga väggen och kliade den ivrigaste grisen bakom örat. Jag viskade några hemligheter till den och den tycktes njuta ännu mer av behandlingen. Av någon anledning gav vi aldrig grisarna namn, men det var nog för att vi skulle kunna äta upp dem så småningom. Man kan ju inte äta upp någon som man har gett ett namn, det säger ju sig självt. Den andra grisen, vi hade sällan mer än två, fick också sin beskärda del av kliandet. Sist gick jag till kalvarna, deras kätte stod mittemot den stora vattencisternen som var belägen till vänster om ingången och således även till höger om utgången.

Kalvkätten var ganska stor och jag gick ibland in till kalvarna men oftast stod jag utanför och lät dem slicka och suga min hand med sina sträva tungor. Det var speciella stunder som jag skattade högt. Jodå, dom fick också mat först, annars hade dom väl ätit upp först mina fingrar och sedan resten av handen! Men jag behövde inte göra rent hos dem eller hos grisarna, det var alltför tungt arbete för en liten flicka. Tyckte man i alla fall.

Jag sade hejdå till alla djuren innan jag tog korgen med ägg och gick därifrån. Strax innan den tunga dörren gick igen hörde jag tydligt hur den där kon och kalven pratade med varandra igen. Jag fick lust att tjuvlyssna men lade band på mig. Sånt ska man ju inte göra. Men om jag hade gjort det så hade jag nog ändå inte förstått vad dom sade. Hur gärna jag än hade velat. Men jag har som sagt mina aningar.