Vi kommer skriva en dikt tillsammans, igen,
någon dag i framtiden. Vi är så märkliga som
genuina.

Vi kommer släcka törsten genom att väcka
och mäta törstens känsla hos varandra och
sedan känna ro i den eviga törstens tvåsamhet.

Jag minns en dag, då vi skapade ett mästerverk,
tillsammans, det fick oss att transcendera det
fysiska avståndet, vi blev ett.

Dagarna gick, åren gick. Vi gled isär och en dag
hittade vi varandra igen. Låsta i skapandets ensam
het. Jag läste en av hans dikter och log, sa inget.
En dag läste han upp dikten och som kort introduktion
undrade han vart han fick inspirationen ifrån, han antog
att han blev inspirerad av sin favorit poet(sa namnet inte mitt) och fortsatt läsa dikten. Ack vad jag log, han skrev en sammanfattning av den dikt vi skrev tillsammans, det hade blivit en del av hans inre verklighet. Han använde finare ord i denna dikt.

Verkligheten vi skapade tillsammans hade nått sin fulla
potential. Jag log och var nöjd. Det blev som det blev.
En dikt till kommer skrivas, vem vet vad som kommer ske
då?

~