Kolossalt så svullen man blir om fötterna
efter långa dar i fula skor man bär mer för
att man förväntas och måste än egentligen
vill
förbålt så skönt
sparka av sig skiten och gå barfota balansgång
fram över välansat gräs bort mot gränsen där
borta som man slutat tukta och bry sig om

ner bland nässlor höga som fullvuxna träd
till bäcken jag tror mig höra där nere bland
svampar svullnare än mig drickande mossan
torr
kvar där bland gråsten och mull tvingar sig
laven fast som ett envist sly för böveln så
litet men betydelsefullare än man kan tro

vattnet svalkar snart ända upp i knävecken
där jag allt långsammare stapplar ut i vad som
faktiskt mer liknar en flod
att vända om kommer inte på fråga så jag börjar
simma långt innan jag inser att strömmen inte
vill samma sak som jag

tillsammans driver vi bort mot vad som
tycks mig låta som ett vattenfall stort
nog att överrösta som domedagen själv