Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Berättelse i tre delar (maj -05)


Genesis enligt Caprice - med ett budskap inspirerat av Musan, I

 

"I begynnelsen var Ordet"


Scenen är en stor vacker aula. Som mest rymmer den 2400 personer. Det finns ingen mittgång utan alla sitter tätt ihop. Podiet har en sparsmakad utsmyckning. På var sida om talarstolen står en stor kruka med utsökta blommor i välstämda färger. Det är allt. Välkomstapplåderna har just slutat och framför ett fullsatt auditorium befinner sig Caprice med Musan respektive Ordet på ömse sidor om sig. De två varelserna är mycket olika varandra. Både mäter gott och väl två meter men där tar likheterna slut. Musan är höljd i en fotsid, gräddvit klädnad som döljer varelsens egentliga utseende. Ordet bär också någon sorts mantel men denna är föränderlig. Medan Caprice hälsar åhörarna och de medverkande välkomna åser publiken fascinerat hur Ordets mantel skiftar färg, form och textur. Dessa växlingar sker ibland ganska häftigt, ibland som en enda mjuk rörelse, likt andrafiolernas tema i en Beethoven-symfoni.

Caprice: Varmt välkomna till ett enastående föredrag. Ni kommer att få vara med om något som ni aldrig kommer att glömma. Det vågar jag garantera. Som ni ser flankeras jag av två varelser. Här till höger om mig har vi Musan och detta är Ordet. Ordet kommer att föreläsa på ett okänt språk men ni kommer att höra ert eget modersmål talas. Hur det går till vet jag inte riktigt men Musan fungerar som förmedlare. Vi kommer att försättas i trans och i det tillståndet kommer vi att förstå allt som förmedlas. Men det är inte med öronen vi tar emot vad som ”sägs”. Om någon utomstående skulle komma in här medan detta pågår skulle han eller hon inte höra ett skvatt. Jag medger att det låter som hokus-pokus men låt oss öppna våra sinnen och ta emot vad Ordet önskar förmedla. Och därmed överlämnar jag ordet till Ordet. (spridda skratt från publiken som åstadkommer en ny välkomnande applåd.) Varsågod!

Caprice lämnar podiet och återvänder till sin plats. Ordet intar talarstolen. Musan gör några fascinerande rörelser och plötsligt har hela publiken försatts i en märklig trans.

Ordet: Tack. (kort paus) Nanosekunden före Big Bang föddes jag. Sfärernas gåtfulla ursprung var min moder. Syfte, mening, sammanhang kände jag icke men jag anade vagt att jag skulle bli något unikt. Genom ändlösa rymder färdades jag. Omkring mig svävade underliga ting, somliga klotformade, somliga elliptiska. Ibland krockade de med mäktiga bangar, ibland bara snuddade de vid varandra. Men vid varje kontakt bildades nya formationer omgivna av gasmoln och dimslöjor. Alla dessa ting var sprungna ur den osannolika kraft varmed Universum nu höll på att födas. Själv var jag stum och hade ingen materia, blott embryot till ett medvetande. Jag kände förundran inför min ‘lillebror’. Förundran och inte så lite bävan inför vad vi tillsammans var ämnade att uträtta. Min bestämmelse var nedlagd i mig från början. Men ännu var den förborgad för mig. Långt senare skulle jag förstå orsaken. Att jag inte kunde veta något om min bestämmelse förrän jag själv blev brukad.

Nåväl, min lillebror växte med explosionsartad hastighet. Jag var visserligen stum men en rudimentär tankeförmåga hade jag. Med stor möda tillägnade jag mig och utvecklade olika symboler som jag satte ihop till ett system för framtida bruk. I väntan på att få uppfylla min bestämmelse började jag således använda mig själv. Något besvärligare har jag aldrig varit med om. Att föda sig själv är mycket svårt! Särskilt när man försöker åstadkomma system i galenskapen. Försök bara! Men skam den som ger sig, som mina användare brukar säga! Och vad annat kunde jag göra medan jag väntade på det som låg långt in i framtiden? Så jag övade mig träget. En angenäm biprodukt var att mina systrar kom till. Det var en märklig erfarenhet. Plötsligt hade jag en hel hop fnittrande, lättsinniga väsen omkring mig. Där var den glada Gaudea och den fräcka Frivola. Ja, det var många fler av liknande sort. Som motvikt frambragte jag några allvarligare systrar också, t.ex. Besinnea och Sorgine.

Universum fortsatte att frambringa nya spännande galaxer med stjärnor, asteroider, planeter och månar. Hans kreativitet överraskade mig gång efter annan. Denna omättliga expansionslust! Att han bara orkade. Hur länge tänkte han fortsätta så där? Vore det inte bättre att försöka förfina och raffinera det han redan åstadkommit? Ungefär på samma sätt som jag filade på min skapelse. Men jag lät honom hållas. Vad skulle jag förresten ha kunnat göra åt det? Själv var jag fullt sysselsatt med att benämna allt det nya. Ja, som du förstår kände jag inget större behov av flera bröder. Men systrar, det var något annat det! Jag upptäckte med förtjusning att det krävdes ytterst små modifieringar i ”blåkopian” för att frambringa nya spännande karaktärer. Dessutom var det ett synnerligen angenämt tidsfördriv.

På detta sätt färdades vi tillsammans i några miljarder år. Plötsligt befann jag mig mitt i något som jag senare förstod att Universum var mäkta stolt över. O, så vackert det var! Och vilken ordning! Detta var något som verkligen tilltalade mig. Det vill säga efteråt. Långt efteråt. Just då var det lika obegripligt som allt annat han hade haft för sig under vår långa färd tillsammans.

Ju mer mitt symbolsystem växte desto fler problem förde det med sig. Det fanns ju ingen som kunde använda det än. Hur skulle jag kunna hålla det vid liv under sådana omständigheter? Jag insåg att jag måste frambringa något som kunde hjälpa till att både vidmakthålla och utveckla mitt symbolsystem. Det tog sin tid - men till sist fanns han där. Lika immateriell som jag - och lika symboltokig. Jag kallade honom Filosofen. Äntligen hade jag en likasinnad att kommunicera med. Vi uppfann en kommunikationsform som visade sig vara särskilt fruktbar - dialogen. Det geniala med den var att man turades om med att ”tala”. Den turtagningen ledde i lyckosamma fall till ständigt ackumulerad kunskap. Dialogen är nog den uppfinning som jag, nåja vi, är mest stolta över. Långt senare skulle den vinna världsrykte i er, människans värld. Framför allt genom den där grekiske filosofen som var Sokrates’ lärjunge. Han gjorde stor konst av den.

En och annan av er har möjligen förstått att den skapelse Universum var så stolt över var Vintergatan, er egen galax. Hur det gick till minns jag inte riktigt längre - det är ju så länge sen nu - men på något dunkelt sätt fattade jag tycke för just er planet i den galaxen. Det var något med den som attraherade mig. Kanske var det den där lysande färgen som jag genast benämnde blå. Det fanns ingen tvekan i mig alls. Varken beträffande färgens namn eller att jag måste dit. I själva verket var det min bestämmelse som drog mig dit. Mig, mina systrar och Filosofen.

För att kunna umgås med Universum på ett meningsfullt sätt måste man vara i samklang med honom och inte favorisera någon enda plats. Med Smärta, min senaste syster Dolorosa, insåg jag att stunden var kommen att ta farväl. Visst kunde min lillebror vara väl så irriterande men jag skulle sakna honom, det insåg jag. Trots sin väldighet blev han en smula rörd vid avskedet och fällde några tårar som blev en vacker liten sjö, Titikakasjön. Må den aldrig torka ut! (spridda snyftningar hörs från publiken.)

Nåväl. Mina systrar, Filosofen och jag kom alltså till planeten Jorden för mycket längesen. Långt innan mina första användare föddes. I början hade jag fullt upp med att benämna allt jag förnam omkring mig: olika sorters gräs, växter, smådjur och så insekter av hur många sorter som helst. Det var tufft! Och mycket senare: de där ofantligt stora djuren som bara brakade på rätt emot mig, då var jag glad att jag var immateriell.

Så småningom tröttnade jag på att vänta in mina framtida användare. Jag gick i dvala under mycket lång tid. Det är därför det fortfarande finns så mycket kvar från den tiden som väntar på sin benämning.

När jag blev medveten igen förnam jag något varmt alldeles i närheten. Något hett. Det tog en liten stund innan jag kom på en adekvat benämning. ”Vad är detta? Hm, hm,…aha! - en eld! Det är därför den bränner så.” Så här i efterhand grämer det mig en smula att jag låg i dvala när Prometeus lärde människan att använda elden. ”Men vad är det som luktar så gott? Å, jag har det snart…hare! Det är harstek på gång! Kunde jag bli hungrig så skulle jag bli det!” Att ligga i dvala så länge kan göra en rätt så förvirrad. Tro mig. Min hunger var förvisso av annan dignitet. Det insikten kom tillbaka till mig så snart mitt medvetande vaknat till fullo.

Jaha, där var jag. Med en eld helt nära mig. En eld som åstadkommits på konstgjord väg, alltså fanns här något som behövde elden till att steka en hare. Jag ansträngde mig till det yttersta för att uppfatta mer men elden sprakade så muntert att den blockerade varje annan förnimmelse. Nåväl, jag fick väl ge mig till tåls så länge. Tids nog skulle jag benämna allt det nya. Jag dåsade faktiskt till en liten stund. Det må vara mig förlåtet nu.

När elden började krympa ihop märkte jag plötsligt att någonting förändrats, något hade närmat sig elden ganska hastigt. Detta något gav elden nytt bränsle. Men innan den flammade upp på nytt förstod jag vad detta något var. En människa! Det klack till i mig. Min användare hade äntligen kommit! Förväntansfull, min splitternya syster Antecipaea, invaderade mitt medvetande som genast samlade sig likt en laserstråle med fokus på min användare. ”Nå, använd mig nu då! Vad väntar du på?”




Prosa (Novell) av Caprice! VIP
Läst 360 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2009-09-21 13:30



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Caprice!
Caprice! VIP