De hade stekt ägg i köket tillsammans. Saltat och pepprat på båda sidor, som om kryddor skulle behövas. Hon hade berättat om sin far och om kylan i mellanrummen, där allt slutade andas och stod precis stilla. Han hade lyssnat medan han beskådade det oändliga djupet i hennes ögon. Det svindlade som en bottenlös tanke.
"Du kan få ta mig till botten", tänkte han.
Det var som om hon alltid hade suttit där på köksstolen under den metallfärgade lampan. Hennes fingrar rörde vid det som var hans och hennes blick färgade rummet. Den färgade något han aldrig vetat om att han ägde.
Nu var hon inte här och köket kändes trångt och skåpluckorna var lika stängda som sommaren och allt han aldrig sa. Orden om hur mycket han tyckte om att hon hade funnits där mellan hans väggar. De om tapeterna och hur de blev en nyans ljusare när hon stigit in, taket som höjdes och hans timmar som inte kändes lika ihåliga. Hur hon hade strukit sin hand över hans panna, hennes beröring fanns kvar i hans celler. Vinternätter kom och gick. Kylan lämnade honom ensam.

I natt hade hon åter igen fastnat i hans tankar. Han stod vid fönstret. Persiennerna var neddragna men ljuset från en avlägsen Europaväg fann sin flykt in i det bleka rummet. Flyende själar i vintertid. Skulle han ge sig av? Skulle han söka efter henne? Men december lämnade honom som inget mer än en rastlös själ och modet han precis känt ett stråk av smälte mot glasrutan. Dropparna rann ner mot fönsterbläcket och bildade en fåra av oro inom honom. Han huttrade till och strök sin kalla hand mot pannan. Den var våt av svett och han kände frustrationen inom sig.
De hade mötts på en gata, på en vandring hem i decembernatten. Han hade tappat andan vid ett skyltfönster som exploderat av jul och hon hade frågat hur det var fatt. Han hade sträckt på sig så gott det gick och lett lite grann. Hon stannade till i hans ögon och något av det där sköra i hans blick drog tag i henne, kanske trodde hon att hon skulle lyckas rädda honom.
Han vågade aldrig säga det. Men det var reflektionen av henne i glaset, hennes mörka lockar mot sårbar hud, som hade stulit hans andetag.
Det var som om de båda fann en tröst i varandra, denna mörkaste av nätter. Trots december hade ingen snö ännu fallit för att skänka ljus till den mörka asfaltstaden. Skyltfönstren skrek sina glitterdrömmar till förbipasserande. Men det var knappast något som gav staden en äkta glädje.
De båda talade om saker som främlingar inte talar om. Hon sa att hon nog dränkt sig allt för många gånger i alla ord om framtiden. Hur lätt saker och ting hade fått skava på hennes själ. Han svalde hennes ord med sorg, men när han såg på henne stod hon där framför honom som en fjäril i natten.

Han sa att han inte bodde så långt bort, men det spelade inte så stor roll, för hon visste ändå inte vart hon var på väg.
"Vi kanske skulle se en film eller bara lyssna på tystnaden", tänkte han på vägen hem, men han hann inte tänka mer för hon var vacker och hon talade så fint om hur ont livet kunde göra. Han trodde att han förstod eller han hoppades i alla fall, han ville inte skrämma i väg henne så han nickade åt hennes ord och skrattade på rätt ställen. När han slöt sina ögon såg han hur hon omfamnade hans inre och höll honom varm i en grop i hennes hjärta. Det skrämde honom. Han visste inte ens vem hon var.
Men alla bilar och gator och betonghus omkring blev plötsligt inte lika fula och asfalten sjöng mjukt under deras fötter. Det var som om gatlyktornas ljus kastade sig endast för dem och hans trapphus ekade så vackert när hon frågade om hans namn.
De upptäckte nya rum. Han såg en gryningshorisont i sprickorna i taket. De glömde bort natten tillsammans och när han vaknade satt en nyckelpiga på hans kudde och hon fanns bara som miljoner reflektioner i hans inre. Ute var asfalten lika oprydd av snö som kvällen innan. Men den glittrade likt en augustisjö i skymning.

Det var länge sedan nu och denna natt hade hon åter igen fastnat i hans tankar. Västerbron var lika grå som hans himmel och han tänkte på hennes hår som hade doftat likt juni. Stolen var lämnad tom i köket och stekpannan stod på plattan. I oljan såg han hennes konturer.
Han fattades hennes horisont, men var på något sätt alldeles för rädd för det ljusa, alldeles för rädd för morgonen.

Hon lämnade honom
som den vackraste av tankar i hans huvud.

Han visste redan då
men han lät henne flyga

Vinterfjäril.