Jag tar en shortcut genom den gamla trädgården

som ligger på toppen av en jätte kulle

och är byggd över en gammal kyrkogård

ifrån urminnes tider här är marken helig

och som känns då man vistas här.

Den enorma trädgården är full av

skulpturer statyer minnesmärken bersåer

gömställen, och annat levande eller icke levande.

På natten är det här som dimman stannar för att vila

det är här som tiden samlar på det gamla och det nya

för att blanda till lite minnen

och det är här som man kan höra jordens hjärta slå

om man är riktigt riktigt tyst

och det är just i denna trädgården som

ondskan och det goda är i ballans med varandra

till trotts att satan lurar i buskarna.

Plötsligt befinner jag mig på randen av en väldigt

djup grav, och jag sätter mig på huk

och bara blänger ner i den mörka graven

där det har bildats vatten i botten vilket gör att

den ser oändlig ut, som en annan sida en

annan dimension av världar.

Och med hjälp av månens sken kan jag se

mina egna konturer där i botten av min egen

gestalt som ger tecken åt mig att komma

och jag känner nästan för att bara dyka i med

huvudet först likt någonting som drar i mig

med en osynlig lina.

Vem vet?

kanske bryter jag ytan och kommer ut på en annan

sida av en annan verklighet en slags mot värld

där man kan börja om på nytt, eller!

så dör man bara

graven är ju redan där.

Men! jag reser mig snabbt och tar två steg bakåt

sattsar och hoppar över graven likt en gassel

som flyr över en torr savann för att undkomma

jag bara springer och springer, fortare och fortare

tills jag måste stanna för att hitta tillbaks till mina

andetag som inte kommit ikapp mig än.

då jag ser en skepnad svagt igenom dimman

som bär på en stav med en vimpel på

men vimpeln vajar inte i den nattliga brisen

utan den är helt fast och när jag fått tillbaka andan

och kommit närmare den mörka skepnaden

så ser jag att det inte är någon vimpel, utan det är

en lie..

och då förstår jag vem det är!

och jag känner att det är ju inte konstigt att jag inte

kan fly fäkta eller flyga bort när jag är vingklippt.

Men jag är inte ett dugg rädd

där vi står likt två starka krafter

ty jag vet att jag även är omgärdad av änglar

som finns här i buskar och träd bara för min skull

och med denna vetskap flyr liemannen

och sugs upp av dimman och löses upp.

Och jag lämnar den magiska trädgården, den gamla

kyrkogården som själva är begravd och det goda med det

onda bakom mig och går hemåt mot morgon gryningen

och mycket rikare i mitt inre.

Än en gång har jag besegrat.