vart vänder jag mig med min ångest
mitt hjärta har blodiga hål
kanske syndare som jag
borde hängas och brännas på bål

paniken knyter till
tankarna fryser fast och funderar
timmarna flyger förbi
och dagarna bara passerar

hur kommer man med på bussen?
alla tåg tycks ha slutat gå
och hur ska jag komma ur slussen
med drömmar jag aldrig kan nå

jag hör tomma ord igen
i dessa ekande korridorer
hör jag dem fortsätta älta
samma tragiska metaforer

de når mig nästan ända fram
innan jag hinner minnas
att om orden varit sanna
skulle ångesten inte finnas

det är så förvirrat nu
och jag står paralyserad
men med stridsmålningen på
är jag åtminstone kamoflerad

en sekund utan marginal
det får bära eller brista
för nu måste jag göra mitt val
om det så blir mitt sista