Jag brukade vara känd bland mina vänner för att vara och ha det Finaste av Hjärtan eftersom jag alltid såg det bästa hos folk, alltid ställde upp, alltid fanns där för dom och gav gav gav kärlek kärlek kärlek. Och skulle någon köra över mig, ignorera mig, utnyttja mig för denna gåva att inte kunna hata så svalde jag det med någon sorts övertygelse om att jag ändå inte är värd mer och att ingen kan ha det bättre än vad jag har.

Men efter 28 år så har maskinerna äntligen stannat. Ett hav av hat har äntligen brutit igenom dammen och fyllt varenda por i den bördiga jorden som någonsin burit kärlekens frukt. Dammen utgjordes av den totala avsaknaden av självrespekt, självtillit, självkänsla, egenvärde och styrka. Såfort jag lämnade allt bakom mig i vinter for uppdämningens alla väsen ut till de källor sedan länge förpestade av utspydd kärlek utan grogrund. Och fyllde dem med det renande livet av hat.

Det finns blott två personer på denna jord vars träd ännu står starka i denna jord.

Resten av er är som totala främlingar.

Och jag räknar inte med att lära känna en enda av er.