Fröken bad oss idag att skriva en uppsats om något oviktigt.
Det första jag kommer att tänka på är: jag, mig själv.
Jag är det mest oviktiga jag kan komma på.

Om jag skulle dö skulle ingen märka det.
I skolan har jag inga kompisar alls. Men jag är inte mobbat heller. Nej, jag är inte ens intressant nog att mobba. Så inte ens mobbarna skulle fundera
på vart deras offer tagit vägen.
Fast fröken... Nej, fröken skulle inte heller märka det. Jag kan sitta och räcka upp handen en halvtimme utan att hon ser mig. Nä, fröken skulle inte märka
om jag försvann.

Och mamma och pappa... De skulle inte heller märka något. Mamma skulle tro att jag var hos pappa, pappa skulle tro att jag var hos mamma. Om de ändå skulle
börja undra och fråga varandra skulle de bara säga - är hon inte hos dig är hon väl hos någon kompis. De vet inte ens att jag inte har några kompisar att
vara hos!

Om jag hade haft en katt, eller en hund, då kanske jag skulle bli saknad om jag dog. En hund eller katt skulle älska mig. För en hund eller en katt skulle
jag inte vara oviktig. Men jag har ingen. Det går inte, säger mamma och pappa, när jag bor på två ställen.

Så, det var min uppsats om något oviktigt.
Vad händer om jag lämnar den till fröken? Hon skulle bli förvånad. Kanske skulle det bli ståhej.
Fast antagligen inte. Hon skulle nog bara läsa den, tänka att - vilken fantasifull elev - sätta ett G på den, lägga den åt sidan, glömma bort den, som
den totalt oviktiga uppsats den är.