Men den lagen in spe behöver tack och lov inte utländska besökare bry sig om, inte ens om dom momentant skulle smittas och under ett par veckors tid själva bli gryningsgångare. Myndigheterna räknar kallt med att intäkterna från turismen vida överstiger eventuella såna hämtningskostnader. Dessutom är det synnerligen osäkert om lagen nånsin blir stiftad. Vissa anhöriga till dom lyckliga gryningsgångarna tillhör nämligen högst aktade samhällsgrupper och dom vill man inte stöta sig med i första taget.

Så man traskar modstulet vidare. Hur jävla lång är den här muren egentligen? När ska man komma till bebodda trakter? Ens äventyrslusta har sjunkit till nära noll nu. Dessutom finns det ytterst få avfarter från muren, bara en var tionde mil. Och eftersom man måste hushålla rejält nu med de magiska krafterna så återstår endast att nyttja apostlahästarna.

Dock måste man ha mat för att orka traska på detta tröstlösa sätt. Det är här magin kommer in så länge man befinner sig på den förbannade långa muren. Man visualiserar inte bara lyxmat utan även köksmöbler och till och med en kypare som sköter sig oklanderligt. Det där sista ångrar man sen, för är man nöjd ska man ju ge dricks, ett gissel som inte kan elimineras, inte ens med magi. Dessutom är det i sanning bortkastade pengar eftersom han inom kort ska dö. Så nästa gång avstår man från honom. Man vill ju inte heller ha en massa onödiga dödar på sitt samvete.

Dom här måltiderna är välkomna avbrott i det myckna traskandet. Eftersom man inte är längre än 158 centimeter så kan man ju inte heller se så värst mycket från murgatan. Så för att få lite omväxling går man då och då baklänges, hoppar längdhopp, sätter världsrekord för kvinnor så där i förbihoppande. Men här lyser minsann CNN med sina frånvarande reportrar, så rekordet blir ju bara personligt, och mycket mer personligt än ett personligt rekord… Reportrarna har så länge hängt en i hälarna, ända sen man var i Kairo, men så fort det blir lite jobbigt så överger dom en. Dom är inte precis gjorda av 'the right stuff'.

Det är fortfarande ganska kallt trots att himladrottningen nu kommit till tandborstningen i sina letargiska morgonbestyr. Det blänker till lite extra i murväggen när hon synar tänderna i spegeln. Hon ska bergis dricka te också innan hon tar sig an dagens plikter. Hon gillar ju gula tänder…

Så man hoppar och studsar vidare för att hålla sig någorlunda varm. samtidigt som man förbannar en viss antarktisk silkesalbatross som borde ha GPS eftersom han har så dåligt lokal- och avståndsbedömningssinne. Om ändå turisterna kunde vakna och ge en nåt att titta på! T.ex. ett gäng tyskar som paxar för en viss del av mursträckan… Dom brukar ju vara morgontidiga med sånt. Men så länge solen sölar så där så vill ju ingen gå ur sängen.

”Ska vi dra en morgonpoker?” hörs en späd röst fråga.

Man missar sånär en studs, landar lite snett, gnider sig irriterat på det smärtande stället och ser sig sen förbluffad omkring utan att upptäcka frågeställaren. Sen sätter man allt på ett kort.

”Då börjar jag med att syna – dig! Var är du och vem är du?”

”Här, vettja!”

Efter att ha skärskådat både fågel och mittemellan sänker man blicken till fisk… Och där på murgatans andra sida ser man en liten figur med 12 armar och en kortlek i varje armklo. Man ser genast att detta är ett exemplar av den både fruktade och utrotningshotade kortfejstrutbläckfisken. Den är ökänd för sin armfärdighet i poker. Dess späda röst är till för att invagga offret i trygghet. Dess litenhet gör offret ännu mer benäget att gå i spel. Just det här exemplaret är av honkön och honorna är dom värsta pokerspelarna.

Trots att man känner till hur lömska dom är kan man inte motstå utmaningen – nån måste ju nån gång kunna spöa dom.

”Kör i vind! Alltid ger det lite omväxling mot det här tradiga traskandet och hoppandet.” Snabbt blandar hon (bort?) korten.

”Vill du kupera?” Man kuperar den lek hon just nu använder. Hon blandar dem en gång till. Och man kuperar leken på nytt. Sen ger hon med van klo. Det går så fort att man inte kan vara säker på att hon inte fuskar.

Man får urusla kort och byter alla utom ett. Något bättre utgångsläge, men inte direkt optimalt.

”Vad spelar vi om då?” frågar man med viss bävan.

”Åh, vad sägs om… din magiska förmåga?”

”Ånej! Jag må vara förbannat trött och less på den här murtillvaron men alldeles dum är jag inte. Den lilla magirest som finns kvar behöver jag.”

”Hm, rättigheterna till dina kommande böcker då?”

Man gör ett snabbt överslag, kanske 25 år kvar av livet, hur många böcker kan det bli… och framför allt, vad kan dom inbringa? Diktsamlingarna kan man sannolikt helt räkna bort, sånt säljer nästan inte alls. Men mest sysselsätter man sig med den centrala frågan – vad kan den här lilla varelsen ha för nytta av copyright på böcker? Man anar att det är nåt lurt med det hela men synapstillväxten i ens hjärna är inte på topp just nu så man går med på detta och bekräftar avtalet med armkloskak, det tar sin lilla tid…

Precis innan spelet börjar kommer man på att något saknas i överenskommelsen.

”Och om jag vinner då?”

”Då blir jag din assistent. Se bara på alla mina armar och klor, där kan du hänga upp ark med nya idéer, det blir som mindmapping, varje författares önskedröm, och du kan vädra utan att få oordning på dina papper. Luftväxling är viktigt för alla som skriver.”

Det låter ju vederhäftigt. Men var är haken i det hela? Man grunnar och grunnar men kommer inte ett dugg närmare lösningen. ”Topp!” Och så blir det nya armkloskak på avtalet i dess helhet. Spelet kan börja.

Trots ganska dåliga kort vinner man till en början. Sen tar hon in på försprånget, mer och mer för varje omgång. Sen vinner man igen. Spelet böljar fram och åter. Tillförsikten likaså. Och så kommer den allra sista omgången.

”Hur många nya?”

”Tre.” Man har nu par i damer och triss i kungar. Kåk. Med klädda kort.. Mmm, inte så pjåkigt. Man känner sig säker på att hon bluffar, hon drar så ryckigt i korten nu. Även en rutinerad pokerspelande bläckfisk kan bli nervös. Så man synar.

Utstuderat långsamt lägger hon ner sina kort i perfekt solfjädersform. Där ligger nu fem hjärter: ess, kung, dam, knekt, tio – royal flush! Man flämtar till – och sjunker ihop lite. Samtidigt går hjärnan på högvarv. Hon måste ha fuskat. Men hur bevisar man det? Inga vittnen finns utom några morgonfjärilar som fullkomligt struntar i att en författare förlorat rättigheterna till sina kommande böcker. Dom har viktigare ting att bry sig om.

”Hur i helvete gick det där till? Och hur många lekar var med i leken, egentligen?” I ilskan griper man tag om en av hennes klolovar men hon vrider sig lätt fri igen.

”Var inte oförskämd nu! En, förstås. Inte trodde jag att du skulle visa dig vara en dålig förlorare. Du förlorade i ärligt spel och nu är rättigheterna mina.”

Med ens växer hon och blir större, mycket större. Och rösten sjunker från diskant till bas. Med ett omisskännligt skamframkallande grepp om ens lekamen promenerar hon iväg med sin guldkalv in spe. Fort går det också. Plötsligt är man inte längre på den långa muren. Man placeras hårdhänt i en gammal men bekväm Bentley med henne som chaufför och hon kör nu i halsbrytande fart söderut. På långt håll ser man de glimmande ljusen och skyskrapornas siluetter. 

En stad! En storstad, till och med. Shanghai! Passar ju bra nu, tänker man beskt."