Min vana hök blick far över

det förlorade landskapet

som fallit offer för frostig vind

och det är bara jag

som kan styra rätt på helheten

som försvunnit i tomma intet.

Men till trotts så finns ett ljus

ett slags glöd av hopp

i horisonten, där man bör fästa sin tro till

att gro och bli stärkt

och där det kan växa sig starkare

av kärlekens vetskap att smälta.

Ty där det finns den minsta lilla tillstymmelse

av kämpar anda

ja där finns det även liv att hålla fast vid

även om det är så litet så litet så

så ber det om näring och energi att få lov

att kämpa sig vidare

och bli starkt och bli ett blomstrande landskap 

igen så småningom.

Det har här varit dödens landskap

som satt sitt grepp här

i en fruktansvärd kylig klo i ett dödens gap.

Men under blad och grässtrån lurar daggen

denna tidiga morgon med droppande fukta

som blivit till livsfarliga is taggar som ej syns

förrän det kan vara för sent.

Ja frosten jävlas med smått och kryp

som försöker att fly ifrån livets bila

och is rikets dödsbringande taggar

bara väntar på att få lossna stöta

och genom borra

min hjärna

i rättan tid

KALL DÖD...

om oturen varit...