Lussekatterna smyger omkring i alla hörn, de jamar julvisor och doftar saffran.

Russinen tittar med mörka ögon på mina dammiga bokhyllor. Jag vrider ur en trasa av mig själv och sätter mig i den hög av barr som inte finns än, för jag har ingen gran. Får jag ta in en gran?

Jag vill känna skogens doft och få pynta granens sköra grenar med de silverfärgade prydnaderna.

Granarna står i skogen, orörda som gnistrande oskulder. Ska jag skaka av barren på någon av dem? Ska jag ta sågen och såga av en stam? För att få min jul i stugan.

Årets glögg har en essens av saffran och den smakar sprit. Den smakar sprit! Vad gott! En varm glögg ska smaka starkt och ge en omgående värme rakt ner i mitten av mig.

Och jag har inte handlat några julklappar än. Om man bortser från dem jag har handlat. Men känslan är att det får vänta. Det är ju inte så många och vad vill alla ha? Egentligen. Ingenting som man har pengar till. Egentligen. Det är som att lösa ett korsord utan innehåll. Man går lätt vilse.

Jul, jul strålande jul. Jag njuter av stjärnornas gnistrande i den mörka kalla vinternatten.

Pepparkakorna är redan slut och ischokladen ligger hägrande i kylskåpet. Två skinkor är uppätna och jag undrar om jag redan har haft jul. Kul. Vad kan man vänta.?På en afton med glans. Med tindrande ögon och dans? Nej jag ska njuta på vägen dit och äta upp alla lussekatter så att ingen kan se att jag inte har städat så himla noga.

Därmed är vägen bredd som en himlasmörgås till nästa finurligt fina år.