om jag kunde så skulle jag censurera bort dig ur mitt liv.
låta ditt ansikte bli pixligt i mängden av människor, som på tv du vet.
då kanske jag skulle kunna andas normalt igen.
utan tryck över bröstet.
utan en bekymmersrynka i pannan, för jag vill ju ändå inte åldras i förväg.

så om jag kunde så skulle jag censurera bort dig ur mitt minne, mina tankar.
låta allt bli mindre trögflytande där innanför mitt pannben.
jag skulle vara lyckligt ovetande om allt som har med bruna ögon, svarta hår och sådant att göra.
jag skulle inte längre se dig sitta bredvid mig på bussen med ett snett leende, inte föreställa mig oss på en regning trappa utanför någon fyllefest med min kind mot din axel.

ja, jag skulle censurera bort dig från mitt hjärta om det gick.
låta det dunka utan att tro det var i din takt det slog.
jag skulle kunna koncentrera mig på andra väsentligheter då.
inte sväva tre meter över marken eller ligga i fosterställning på botten och jag skulle inte behöva sjunga med i varenda fåniga lovesong som spelas på radion.


men jag kan inte, kan inte censurera bort dig.
du är skärpan i alla klungor av människor med någon skimmrade aura runt dig.
du är i alla tankar och på alla gator ser jag bara dig, på facebook är du en grön, evighetslysande prick av hopp, tro och tvivel.
det är du som slår hårt, ja hårdast i mitt bröst.