Hjärtats djupaste rum skriker,
hungrar, men inget sker.
Kylan kramar om mig,
klyver mitt inersta
på mitten.

Känslan att vara utan
tillhörighet hugger mitt
brustna hjärta itu, fryser
det till is
innan det hamnar
i en glasburk.

Intåst bland rep och
skräp i hundra år,
så nyckeln måste vara
borta.
Ljuset blandas ihop med mörkret
i en enda salig röra.

Regnbågen fångar
mitt minne, men kommer jag någonsinn
dit?
Klättrar sakta upp för en brant
backe, olika
färger i en tjock rad. Tunnt går
de in i varann, men
varför ska just jag se dem?

Uppe på toppen ler jag lite
föriktigt, sträcker ut armarna,
då jag upptäcker att solens små
strålar når mitt ansiket.

Regnbågens alla färger skimrar
om igen mot denna stråle.
Bildar en liten strimma hopp.
Sakta sätts jag ner på marken, som
blötts ner av regnets droppar.

Regnets droppar frormar asfaltens svarta
massa till en glatt bälnkande, som reflekterar
över solens strålar.

Regnbågen når nu min vy genom solens strålar
som når genom asparanta färgen, som nästan genomskinligt
formar fantasierna och sagorna
i en underbar symbios.