"Vågar du kyssa mig ikväll?"
"Varför skulle jag inte våga det?"
"Du är så blyg," sa Sandra med ett leende, så hela ansiktet sprack upp.
"Du då, du vågar inte ens visa dina ben för mig," sa Anton lika road.
"Jasså, säger du det?"
"Nå om du visar dina ben, så ska jag nog kyssa dig, så du ser stjärnor."
"Hahaha, så söt du är."
Anton och Sandra stannade upp och tittade allvarligt på varandra, deras blickar mjuknade då de förstod vad som sagts. Blicken slogs ner, då hon insåg han tittade beundrande på henne.
"Varför är du generad Sandra?"
"Golvet är städat, kolla, en liten dammtuss ligger vid min ena fot."
"Snälla, lyssna nu."
"Vill du ha fika?" kröp fram, då Anton tittade ännu mer.
"Ja, vi kan ta fika, men varför vill du inte prata om vad du känner?
I ren manöver öppnade hon kylen så häftigt att den svingade till och flaskorna klirrade mot varann. Kaffet fick hon leta efter en lite stund, innan hon insåg det stod framför hennes vy.
Köket fylldes med god arom då kaffet började puttra.
Bullarna lades i korgen och sattes på bänken.
"Snälla, lyssna på mig," sa han och tog Sandra lätt i båda armarna.
"Pinsamt blev detta," viskade Sandra fram.
"Pinsamt?!!"
"Ja, hur ska jag förklara bort att jag vill kyssa dig?"
"Jag kanske också vill det."
Hennes ögon spärrades upp, då hon insåg han inte skämtade. Nervöst log hon, medan adrenalinet forsade genom blodet, pulsen steg och hettan likaså. Det enda som återstod var kyssen, hon sagt med kroppen, ögonen och munnen, hon ville ha.

Allt omkring försvann, endast Antons slutna ögon kunde hon se.
Efter en sekund möttes deras läppar, hennes tunga lekte med hans medan händerna sakta famlade runt varandras kroppar.
sakta avnjöt de kyssens njutning då kropparna fick tala.

Då de åter kom tillbaka till verkligheten var kaffet klart, så det bara hälldes i muggarna. Hans hand sökte sig mot hennes nacke, smekte den sakta innan han lutade sig ner och snussade på huden.