när eftermiddagen övergår till natt som blir eftermiddag igen.
när löven strösslar marken och dina blickar inte riktigt når hit.
du vet hur den lågt stånde solen skär dig då.

när man kedjeröker högt över staden och kylan känns innanför huden.
då allt är så kallt men någon mitt emot ler så där så att du ändå inte fryser.
det är något bittersött som skär i dig då.

det är stämmningen som du lämnar, var jag än går följer den mig.
och jag bara ler rakt ut i luften och orkar inte notera de sneda blickarna.
du har den effekten på mig.
och vet du hur du skär i mig då?
som den vassaste kniv.