jag kan inte längre slå av dig som askan på min cigarrett.
du glöder vidare i natten och brinner aldrig ut.
och jag bränner mig på dig om igen.
det finns en skärpa i dina ögon och en glimt i dina ord.
jag liksom inhalerar allt av dig som jag kan nå.
men jag kommer inte någon vart.
timme efter timme som jag slösat på dig.
i hopp om att det kanske skulle ta slut någon gång.


men jag kan inte längre trampa ner dig som jag kunde förut.
eller åtminstonde trodde jag ju att jag kunde det.
det finns en självklarhet i allt du gör och jag kan bara flyta med.
en gång i tiden var jag bestämd om vilken betydelse du fick ha för mig.
men december och den vinterbleka hyn har tagit över mig.
jag suger åt mig allt jag får utav dig, ord och drömmar.
månader som jag, helt utan mening, har tillägnat dig.
en gång hade jag hopp om att avsluta allt som är du.


jag kan inte längre släcka dig när jag känner att jag vill.
du viskar i mina öron och blinkar precis i min takt.
så jag kan aldrig komma undan din blick.
den har en klarhet som slår mig med häpnad.
och dina steg har varit överallt i den här staden.
på pressbyrån skymtar jag röken av dig som ännu ligger kvar.
och jag börjar tvivla på att den någonsin kommer försvinna.
jag börjar acceptera att jag aldrig blir av med dig.