Jag ber vänligt men bestämt att du ska försvinna ur mitt system och ta denna fucking smärta med dig. Jag ber lugnt, jag ber hysteriskt, jag ber kärleksfullt, jag ber sansat. Jag pratar med mig själv, med andra, vänder ut o in på mig själv kl 10 varannan torsdag...eller var det tisdagar?

Jag gör alla pretto-vardagliga-måste-saker...skrapar av disken i stället för att skölja den innan jag ställer in den i den miljövänliga diskmaskinen...Jag gräver kattskit o kissklumpar i kattlådan...du har också katter och världens vackraste ögon och du har varma händer...dina läppar som jag aldrig får möta med mina igen ...nej, bort, försvinn...FAN!                                                                     När jag reser mig och möter min spegelbild så ser jag hur kattsandsdammet har fastnat i tår-ränderna...

Jag tvättar min tvätt med eko-tvättmedel...jag kastar två pappkassar sopor på väg mot bussen till dagis (undrar om det bara är jag som samlar sopor i flera dagar för att jag inte orkar gå varje dag och slänga?) Hämtar lill-hen och sen bussen igen... Vid buss-bytet är det oundvikligt, där är det så speciellt...du och jag, jag och du...bänken med tusen hål i som ingen annan får sitta på för den är våran full med kärlek som andas "nu blir allt bra"...

"Mamma gråter du?", "Nej, hjärtat jag har skräp i ögat". Det känns som om jag försöker svälja en soffgrupp... hem, hem, måste hem...

Lagar veg-stroganoff o ris...vanlig vardag, kvällsmat med miraklet som berättar fantastiska historier om sina giraffer som finns i ett stall i 'Norjland' och om den blommiga bilen som jag kan få låna när jag vill...och jag älskar nattnings-stunden, speciellt när det smackar högt av den barnsligt goa godnatt-pussen... Jag tror jag hade dött utan denna lilla varelse...

Om jag kastar mig in i något direkt sen, som att krypa på alla fyra o torka upp majskornen o såsklicken som jag förträngde att jag spillde på köksgolvet eller om jag så där maniskt börjar sortera alla pappers-högar som finns överallt men som ingen vet var dem kommer ifrån, då...                                                    

Varenda gång intalar jag mig att den är borta...smärtan, den blödande och förgörande... men den kommer ändå...först blir det alldeles stilla, det blir tyst...all aktivitet liksom upphör hur jag än gör, för all energi har gått åt till att hålla den borta....förlamande... paniken blandas med gråten när det där onda fullkomligt väller över mig, i mig, runt om mig, sliter i mig, stryper mig, perforerar mig...

Jag är som ett blåmärke som alla kör fingret i...

En gång kunde jag stänga av, bara så där när det svämmade över...men nu, nej jag har gått för länge i terapi...klart som fan att jag vet att det inte är bra att kunna stänga av...men just nu skulle jag kunna dö för att klara av det..

Hur lång är en jävla smärta egentligen?

En månad?

Ett år?

Tre liv?