i min tvättmaskin kan jag rengöra saken. tvätta världen vit om jag vill. vill jag så kan det snurra länge. runt runt som jorden snurrar. där ligger mina stödstrumpor och min vitaste, lenaste tvångströja på fredagar inför helgen. jag kan behöva dem då, när jag skall träffa bekanta och kreti som pleti knackar på.
för jag är inte så världsvan längre, som jag var när jag var yngre. då kunde jag klistra märken på pärmen om att jag inte ville ha kärnkraft. till och med i danmark hittade jag en sol en gång, stavad på danska.
numera orkar jag inte rädda hela världen. jag nöjer mig med en eller två kartonger om året till vitryssland och att mitt arbete ofta innehåller ett stort mått av vänlighet. tacksamt tar jag emot telefonsamtal från någon jag känner. jag tvättar min tvätt, ren från flagor och från smuts jag fångat ute på gatan. sliter mina byxor till dess de inte vill längre och köper nya efter behag.
men jag vet människor som inte har rent vatten. de har heller inga byxor som döljer deras magra kroppar. dessa människor får nöja sig med en kartong i bästa fall. oftast är det ingen som kommer ihåg det. så de står där med utsträckt hand i onödan. för makt är inget man förtjänar utan makt är något man får, men aldrig efter behag.