Kan du se mig?

Kan du känna mina tårar från himlen?

Tänk det har gått så lång tid men sorg kvar.

30 juni-95 tog du sista andetaget.




Mamma, minnet från dig får inte suddas ut, vad har jag då?

Var inte såhär du ville ha det, det vet jag.

Mamma, kan du se då jag skrattar?



Mamma


Mamma


Mamma


Drömmarna dog ut en efter en....

Hoppet försvann....




Varför skulle du överge mig mamma?


Du orkade inte reda ut vår historia, lämnade mig med alla frågorna.




Mamma, 16 år fick jag fråga mig hur du dog, tårar kastades via sjön

då modet tappades. Misstro oreda utan någon som tog min sorg.

Har aldrig gråtit ut, har aldrig sörjt dig mamma.



Du lämnade oss i frågor, ovisshet och ännu mer sorg.

Oreda vred sönder själen totalt.

Utsattheten rasade då återförening skedde.

Släktbanden hade sen lång tid tillbaka amputerats bort.


stympande delar försökte åter finna rätt, då tiden troddes var mogen.

För evigt sattes delarna i otakt, så återförening aldrig kunde vara möjlig.


Mamma, du var aldrig den felande länken, älskar dig mer och mer för varje dag

som går. Du har genom din själ, ditt sorgfulla liv visat hur illa det kan gå om man

väljer att aldrig lyssna till sitt inre.


Aldrig mitt hjärta skulle förneka dig, aldrig min själ skulle tysta din önskan, aldrig

någonsin skulle jag förminska din betydelse av min existens.

Det svåra är att kunna förhålla mig, se dig som min mamma, efter de svåra år jag

upplevde med dig, för att sen aldrig se dig igen.... Sex helvetesår gav du mig,

innan du lämnade vidare mig till helvetets eldar....



Fattar inte att du svetsat dig fast i mitt hjärta, du som inte ens ville ha mig!

Nu ligger du ensam i din grav, inga barn lägger tiden på dig idag. Jag vet inte om

det är vad du sökt livet igenom att få vila ifred utan att störas av de barn du

födde, men inte tog hand om, träffade eller ens visade vad vi betydde.