Igår jag födde båld sonett
av ilska, frustration
Idag jag nyper dolt honnett
i fettets muntration


Om blott jag följer rusets ton
blir livet mindre lett
Jag sköljer sedan Musans don
då vässas diktens spett


Jag fattar snart, min fatabur
(mitt lager) blivit tömd
och rånad av en falsk figur
som åtrår skriften drömd


I skogens lyckta grotta skön
jag letar vad jag krökt
ty Skogsfrun knyckte mina frön –
de spretar, osar rökt


Hon skrattar rått och visar trygg
att ryggens sår är läkt
då bliver skalden åter stygg
Med nedstämdheten vräkt


all världens väg jag återtar
då kraften i min dikt
Av Vittran finns ej mycket kvar
och resterna har gikt


Men skalden vänder blicken bort
från flagnat askesot
ty maskarna gör kicken kort
då krävs ej slaskeblot


I trans jag svävar – skaldens hy
ej längre bittert blek
ty Musan kräver endast gry
i dansens vittra lek