Jag letade efter skrattet. Förut. Det är fortfarande inte här. Jag tog på mig solglasögonen och gick runt på stan. Var finns allt skratt? Folk såg inte så jättemuntra ut. De såg ganska allmänt-dagligt-tråkiga ut. Liksom jag. Jag kände att jag tappat mitt skratt. I alla fall för ett ögonblick. En skylt stoltserade med ett välkomnande ”Välkommen in, vi kommer bjuda dig på något roligt.” Jag gick aldrig in. För jag hade även förlorat min tro. Min tro på att något sådant skulle kunna hända. Ska jag då ge upp min jakt på skrattet? Nej, mitt hopp är kvar, även om det just nu är litet. Det finns där vid hjärtetrakten och försvinner nog aldrig.

Värmen böljade ner längs mina jeansklädda ben och mellan knästrumporna av nylon. Solglasögonen åkte upp och ner över min näsrygg. På i solen. Av i skuggan och inomhus. Allt i min jakt på skrattet. Gick det att köpa? Jag drog omkring på Åhléns, såg en securitas vakt och kom och tänka på min fickkniv i handväskan. Ojdå! Får man ha en sådan på stan. Tänk om jag går och ser misstänksam ut som letar efter ett skratt. Om än litet. Jag försökte se ut som om jag var på jakt efter en kavaj i stället. Eller varför inte ett mumintroll i porslin.

Jag har flytt stadens buller nu. Jag tänker låta bli att jaga skrattet. Det kommer antagligen tillbaka närhelst det vill.