Jag fann skrattet. I går. Det låg lustigt nog inklämt i en pärm. I en pärm fylld med notblad och sånger.  Skrattet var lite tillknöcklat det var det allt. Så fort jag öppnade pärmen började det sträcka på sig. Jag blev allt lite förvånad och drog på smilbandet. Allt eftersom skrattet fick luft och sällskap av andra skratt blev det större och plötsligt brast det ut. Inte så att det gick sönder för när skratt brister ut blir det bara bättre och det smittar av sig.

Jag tog hand om skrattet och lovade att inte stänga in det i en pärm en gång till. Men man vet ju aldrig vad som kan hända. Jag tog i alla fall med mig det mitt på bröstet idag så att det får luft.