Jag hade sakta börjat tro på att  det värsta var över, att jag faktiskt hade hittat ett sätt att leva med sorgen men också med närvaron av denna gudinnelika själ. Men från ingenstans välde det mörkaste mörker upp. Det är som alla sköra ärr från dem senaste åren plötsligt sprack upp och det onda som jag trodde att jag hade tagit mig igenom har aldrig någonsin gjort så jävla ont och känts så tungt och så oövervinnerligt som just idag, här och nu. Idag lyser allt som gjorts, allt som sagts och allt som är förlorat extra starkt. Min tappra följeslagare 'hoppet' förlorade den hårda striden idag mot det ondaste av det onda och djävulen såg sin chans

Tårarna gör ont, mina ögon, tänderna, armar och ben, mage, rygg och huvudet, varenda hårstrå är som långa ömmande känselspröt, min hud är som ett såll som blottar min sårade insida. Det ondaste onda genomborrar varenda cell, in i märgen , via mitt trasiga hjärta, ända in i min sargade själ och virvlar skadeglatt upp allt det där som efter lång tids kämpande hade kommit till ro i någon slags samexistens med mitt övriga bagage.

Som en tornado far det runt, allt det såriga onda och alla smärtsamma stunder jag upplevt, alla elaka, känslokalla ord som gav mig ständiga blåmärken, all skuld som tacksamt lades på mig och alla gånger jag fick höra att jag måste 'stängas av'. Alla ord om hur fel min kärlek och längtan uttrycktes,  alla väl valda ord som klargjorde att jag är den ständiga syndabocken, hur jag förväntades falla hårt och brutalt, hur godtrogen jag var, hur jag önskades till helvetet för att jag inte ville vara del i lögnerna mer.

Där skymtar också alla dem förlorade drömmarna om det ekologiska bohemlivet på landet med dem kärleksfulla odlingarna som skulle gödslas av fria lyckliga djur. Drömmar om hur vi skulle kämpa mot orättvisor och hur vi barfota iklädda brudklänningar i en varm nyans av grönt skulle säga ja till varandra, ja till kärleken och ja till livet på universums vackraste bröllop.

Men det som gör allra mest ont, det som tär på hela min existens just idag, är det faktum att du fortfarande är här. Hur du ständigt söker mig, hur jag i din själsliga närvaro blir så hudlös att  jag plötsligt gråter dina tårar, känner din smärta och hur jag förtvivlat försöker jaga bort dina demoner och hitta lösningar på helvetet du befinner dig i, ett helvete som jag själv har gått igenom.

Jag omsluts också, som alltid, av din oändliga kärlek, den som själsligt förenar oss men som på det mänskliga planet för länge sen har tystnat efter att ha blivit dömd till livstids fängelse i evigt mörker.

Jag vet inte varför jag plötsligt blev så skyddslös och hur jag kunde gå så vilse. Men det är där jag är just nu, i din kärleks eviga mörker...och det gör så jävla, jävla ont.