Ett vägskäl är oundvikligt, det är inte värdigt att fördriva livet så här. Men hur vägvalet ska kunna genomföras är som en omöjlig ekvation. Pengar är det ständigt största oövervinneliga berget, det mest onda människan någonsin skapat. Så jävla ruttet. Drömmarna finns kvar men känns avlägsna och svåruppnåeliga. Jag låtsas som om dem inte finns ibland, för dem får mig att må illa när jag inser att det är just bara drömmar. Då kräks jag, trots min kräkfobi.

Den envisa drömmen om ekolivet utan för närgångna grannar där skapandet är grunden med bohemsjälens kärlek. Där finns kreativitets-palatset med penslar, färger och målardukar, virke och verktyg som samsas med symaskiner och vackra tyger. Där finns, som jag ständigt upprepar, egna odlingar som gödslas av lyckliga fria djur och där finns aldrig sinande energi sprunget ur naturens omgivningar som väcker upptäckarglädjen och äventyrslustan hos gammal som ung. Träkojan i den gamla eken är ett måste som Liten flitigt kommer att använda.
 
Att få arbeta med det konstnärliga och kreativa och känna att dem pengar som måste in kommer av glädje och inte av tvång. Att kunna välkomna ångesten som en kär vän och se den för vad den är. Fy fan vilken klyscha, men jag säger det ändå. Att mäkta med att kärleken är själslig med en frånvarande kropp, är det ens mänskligt möjligt? Att finna glädjen i det lilla och vara tillfreds med att livet innehåller mer frågor än svar och utan det onda kan man inte uppskatta det goda. Att helt enkelt förstå att det är balansen mellan dem båda som är livet. Men jag orkar inte längre leta efter någon jävla balans. Var är den, vem fan har gömt den?

Varför i hela helvetet kan jag inte bara vara så där normalt korkad, vara medgörlig och nöjd, löpa med och stoppa huvudet i sanden som alla andra. Skita i E-nummer, ftalater, orättvisor och att grannen är smyg-rasist. Varför kan jag inte bara sluta strida. Jag säger det med kärlek och beundran. Men det är ingen som förstår det, "du ska inte tro att du är något".  Då blir jag rädd att jag ska blir sjuk eller råka ut för en olycka som gör mig dum i huvudet för att jag önskar så. Då försöker jag förtränga att jag tänker så, då kanske min önskan försvinner ut i universum utan åtgärd.
Jag måste ta mig loss, jag måste gå vidare någonstans. Men jag är så innerligt trött på mig själv och så jälva rädd...